Jag skrev tidigare ett solidaritetsuttalande på den här bloggen om tågpersonalens ”vilda” strejk i Stockholms pendeltågstrafik. Jag får anledning att komma tillbaka till detta ämne, därför att den här ”vilda” strejken som satte en annan minst lika viktig fråga i blixtbelysning: förtroendekrisen för fackförbunden.
Jag är själv stolt medlem i Seko och tillsammans med mina kollegor har vi en klubb. När jag gick introduktionsutbildningen för nya förtroendevalda lärde vi oss givetvis om den befintliga lagstiftningen, antidiskriminering, fackets organisationsstruktur och socialförsäkringssystemet.
Den vilda strejken blixtbelyste förtroendekrisen för fackförbunden.
Men vi ägnade oss också särskilt stor vikt åt något som jag menar är helt avgörande för framtida generationer: vi lärde oss om historia, för att därigenom få en fördjupad insikt om att man aldrig får ta arbetsrätten för given. Särskilt inte i dessa tider, när arbetsrätten står under direkta hot från politiska partier som av ideologiska skäl vill överföra mer makt och inflytande till arbetsgivaren på bekostnad av de anställdas trygghet. Ibland sker inskränkningar av arbetsrätten under förevändningen att man agerar ”pragmatiskt”, men nej, det handlar om ideologi.
Därmed inte sagt att fackförbunden i Sverige skulle ha haft ett fläckfritt förflutet. Jag tycker att det är viktigt att understryka detta, eftersom det blir annars lätt att man får en romantiserad bild av hur den fackliga kampen såg ut förr i tiden. Dock får den diskussionen sparas för ett annat tillfälle, men jag nämner det för att jag inte vill låtsas om att jag är omedveten om det hela.
Min poäng är att fackliga framsteg som historien dokumenterat visar att konkreta förändringar till anställdas fördel är möjliga, bara man tillsammans samarbetar mot ett gemensamt mål och agerar långsiktigt.
Fackliga framsteg visar att konkreta förändringar till anställdas fördel är möjliga, bara man tillsammans samarbetar mot ett gemensamt mål.
I det till synes lilla förslaget finns en helhet, till exempel i frågor om a-kassa, semester och arbetstid. I den politiska debatten behandlas arbetsrättsliga frågor idag som om det enbart vore något tekniskt (dessvärre också från fackligt håll), men jag menar att dessa rättigheter är resultatet av en långvarig och ihärdig kamp. Det finns en ideologisk resonansbotten i dessa rättigheter som vi måste påminna oss om, och inte tro att dessa är av något av naturen givet.
Den bästa av alla socialdemokrater i vår tid, Lena Sommestad, har varit den som formulerat denna insikt allra bäst:
”Om det finns något tidlöst i arbetarrörelsens förhållningssätt till arbete, så skulle jag istället tala om arbetets värde. Det budskap som en gång stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var inte att ”det ska löna sig att arbeta”. Det som stärkte en fattig, undertryckt arbetarklass var budskapet om att det är arbetet som skapar samhällets välstånd – och att arbetets frukter därför tillhör dem som arbetar. Det som stärkte en undertryckt och fattig arbetarklass var också budskapet om att det till synes slitsamma arbetet har värden som kan ligga till grund för glädje, gemenskap och självkänsla. Arbetet är inte bara instrumentellt (eller ”lönsamt”). Det har ett egenvärde. I dagens välfärdssamhälle har löntagarna en långt bättre ställning än när arbetarrörelsen tog form, men idén om arbetets värde har inte mist sin kraft. Tillsammans skapar vi välståndet, och arbetet har ett värde utöver den lön som det ger.”
Det är mot bakgrund av den historiska utvecklingen där fackföreningsrörelsen har spelat en central roll, som jag blev rasande över Region Stockholms beslut. Men även fackförbunden har anledning till självrannsakan. Om de inte tar strid för sina medlemmars intressen, vilka ska då göra det?Jag är heller inte säker på att beslutsfattarna själva ens fattar vad de beslutar om och hur det påverkar arbetsmiljön hos tågpersonalen. För att inte tala om vad det här beslutet signalerar till tågvärdar: ”ni är inte längre nödvändiga, tack för er tid och hej”. Oerhört nedvärderande och förminskande.
Det är mot bakgrund av den historiska utvecklingen där fackföreningsrörelsen har spelat en central roll, som jag blev rasande över Region Stockholms beslut. Men även fackförbunden har anledning till självrannsakan.
Ska jag ändå vara en smula optimistisk mitt i alltihop, så vill jag tro att det finns ett stort motstånd i det tysta. Men, betydligt fler tågvärdar runtom i Sverige måste dra bladet ur munnen och reagera, och det illa kvickt. Nog för att det råder en bred politisk utbrändhet, på grund av det rådande debattklimatet som suger musten ur en, men litet större självförtroende ska vi nog kunna ha. Det är en oerhört viktig förutsättning för att orka ta jobbiga men nödvändiga kamper.
