En anledning till att jag inte skrivit så mycket den senaste tiden är att jag blivit invald i den fackliga styrelsen igen, jag kommer antagligen skriva om vägen dit vid ett senare tillfälle. Det som slår mig är att alla mina tankar under arbetstiden har riktats om till mitt uppdrag. Det är allt jag tänker på: bråka inte med en introvert, han utkämpar ett ständigt krig i sitt huvud.
Ett utdrag ur min huvudvärk ger jag dig idag käre läsare:
Stressad avslutar jag mitt plockuppdrag och kör till truckparkeringen. (Jag hade en halvtimme före mötet som jag var tvungen att plocka färdigt mitt uppdrag på, nej, sannerligen inga jämlika spelregler här inte, tänkte jag.) Jag skakar hand med ombudsmannen och den aspirerande ombudsmannen som väntar i fikarummet och vi går mot möteslokalen.
Då har vi alla samlats för del två av mötet.
”Det här mötet handlar om ett bemötande som vi anser är oacceptabelt, vi var flera som blev chockade när vi läste det”, basunerar avdelningschefen ut och tittar argt och triumferande mot mig. Nu ska han få, tänker han väl. Tidigare har vi haft ett snabbt tillkallat rehabmöte för en medarbetare som är tillbaka från en längre sjukskrivning. ”Del två av mötet kommer ju att hållas senare i eftermiddag”, hade avdelningschefen då sagt till mig.
”Ok, vad ska det mötet handla om då?” frågar jag.
”Det kan du ju kolla i din mail, det handlar om hur du formulerade mailet igår, det är inte ok.”
”Ok”, sa jag. ”Vad exakt är det du har för problem med mitt mail?”
”Det får du se i eftermiddag”, flinade han.
Vad exakt är det för problem du har med mitt mail? frågade jag. Det får du se i eftermiddag, flinade chefen.
Jag hade inte tid att kolla mailen förrän efter mötet med medarbetaren. Inte ens det mötet hade jag fått förbereda mig på. En operativ chef kom till mig 10 minuter innan och bad mig gå till ett mötesrum, mejlet har skickats på förmiddagen och facklig tid är alltid på eftermiddagen, datorn är inlåst på fackkontoret och vi har mobilförbud på lagret. Samma tid som de visste att jag skulle ta min rast. Jag blev såklart arg och lät dem vänta på mig medan jag åt ett par frukter i fikarummet, aldrig en jämn spelplan tänkte jag och sa till en kollega på vägen: Jag är trött och irriterad idag, jag hade faktiskt tänkt skippa min fackliga tid för jag orkar egentligen inte, men nu måste jag på möte, jag vet inte ens vad det är för ett möte, men jag kan gissa…
När mötet var avslutat ringde jag min ombudsman och frågade om han hade lust att komma dit, eftersom avdelningschefen hade sagt att jag kunde ta med honom om jag ville (kanske tänkte han “Du är ändå körd”, kanske trodde han att min ombudsman också skulle ta detta på största allvar och frånta mig min roll som förtroendevald). Jag ursäktade den i mina ögon löjliga anledningen till mötet.
”Jag kommer”, sa han.
Avdelningschefen hade bjudit in både lagerchefen och arbetsmiljökonsulten, varför de inte kan ordna så att cheferna får utbildning i arbetsmiljö vet jag inte.
”Ok, vad är det du har för problem med mitt mail?” upprepade jag. ”Vi sitter här för att ni vill trycka ner mig, men det kommer ni inte att lyckas med vill jag bara meddela”, fortsatte jag högljutt.
”Så här formulerar vi oss inte på den här arbetsplatsen.” Han vände sig till min ombudsman och sa: ”Vi har haft en god kommunikation tidigare men det här… Att kalla folk lögnare och att använda versaler….”
”Vi har haft en god kommunikation tidigare men det här! Att kalla folk lögnare och att använda versaler!”
”Men snälla du, det rörde sig om 4 ord i versaler i ett mail med flera stycken”, sa jag. ”Versaler använder man för att betona allvaret i en situation, vilket jag ansåg behövdes. Och jag vet inte hur du definierar en lögn, men om någon säger till mig att en människa inte är på plats som du gjorde 10 minuter innan det planerade rehabmötet igår och hans närmste chef står på andra sidan väggen och säger till medarbetaren som är på plats att mötet är inställt utan att förklara varför, då anser jag att du har ljugit för mig. Vidare anser jag att det är ett grovt tjänstefel.”
”Om jag har gjort ett tjänstefel så står jag för det, här har inget tjänstefel begåtts och jag kollade min dator, där stod det att medarbetaren var sjukskriven. Jag ska säga er att lagret är som dag och natt sedan jag tillträdde som chef.”
Jag tänkte: Mer som natt då, och kan man säga så om man inte har sett någon förändring i medarbetarenkäter (de är i botten och sedan ledningen såg det så har de slutat med dem)? Vem tror du har störst förtroende av majoriteten av huvuden på arbetsplatsen, du eller jag?
”Ja, men det var medarbetaren när vi bokade mötet också, eller hur? Klart att han vill ha ett rehabsamtal innan han kommer tillbaka så att han vet vad han ska utföra för arbetsuppgifter, därav mötet.”
Lagerchefen: ”Jag tolererar inte sådana här mail på mitt lager.”
”Det här är inte ditt lager, dessutom är du här på visstid i 6 månader. Du är anställd, precis som jag och städerskan”, tänkte jag och såg uttråkad ut.
”Det här är inte ditt lager, dessutom är du här på visstid i 6 månader. Du är anställd, precis som jag och städerskan”, tänkte jag.
”Alltså, jag tycker bara det här är löjligt och förstår fortfarande inte vad som är problemet här.” säger jag istället.
Jag tar fram mailet och visar det för ombudsmannen och frågar: ”Ser du några problem med det här mailet?”
”Njaäe”, säger han tyst.
Ombudsmannen: ”Det är ju klart att man blir arg när ni säger att medarbetaren inte är på plats trots att han är det. Kommunicerar ni inte med varandra? Varför kunde inte den operativa chefen ha ringt dig och sedan kunde du informerat Hugo om att han visst var på plats?”
Och så fortsatte det.
”Vi kommer att diskutera kommunikationen på veckomötet på fredag”, avslutade avdelningschefen med, som inte alls såg speciellt triumferande ut längre.
Mötet avslutades och jag satt kvar med min ombudsman. Jag log mot honom och sa: ”men det funkade ju, jag fick till rehabmötet idag, precis som jag ville, han skulle ju komma tillbaka idag som jag skrev i mailet och därför var vi tvungna att få till ett rehabmöte idag. Nu var de plötsligt inte alls upptagna.”
Ombudsmannen vände sig på vägen ut mot den aspirerande ombudsmannen och sa: ”Det här är fördelen med lager, där kan man ha en viss jargong.”
Det här är fördelen med lager, där kan man ha en viss jargong, sa ombudsmannen.
På torsdagen satt jag med en ledamot och skrev frågor till mötet, nu ska vi fokusera på kommunikation, sa jag och började skriva. Jag fick ihop 7 punkter med kommunikationsbrist från chefernas sida.
”Du skriver för mycket, de kommer bli arga, jag vill inte gå på mötet”, sa min kollega.
”Skit i det, du kan vara lugn, jag kommer be dig läsa upp några punkter, hoppar de på dig så backar jag dig, ingen fara. Låt dem bli arga, någon måste säga som det är, de måste se sig i spegeln vare sig de vill eller inte. Vi kan inte sitta tysta, då trampar de bara på oss och allt förblir som vanligt. Det räcker nu!”
Fredagen kom och en annan chef kom fram till mig och frågade om jag ville ha mötet även om flera chefer inte fanns på plats. Den chefen är helt ok, för ovanlighetens skull, men har inget med min avdelning att göra.
”Nej, då är det lika bra att flytta det till nästa vecka, jag har ändå mycket att göra, jag och min kollega måste förbereda inför styrelsemötet” svarar jag.
Kanske hade de inte orken att bemöta mina punkter, tänkte jag. Plus att vädret är ju fint idag.
Det är konstigt, att man kan sitta och skryta om sin egen förträfflighet på ett möte där man ska försöka trycka ner en förtroendevald för att han påpekar ett allvarligt felsteg som man själv har gjort. Nuvarande lagerchef är såklart också landsman (kanske mer?) med avdelningschef och underchefer. Maffian kallas dem av vissa och HK blundar så länge siffrorna ser bra ut. Allt handlar om nyckeltal.
Ni måste ju förstå vår sida så arbetsmiljökonsulten på rehabmötet. Vi kan inte hitta på uppgifter till folk, de måste kunna generera pengar åt oss. Annars förespråkar vi full sjukskrivning.
Så ni tycker skattebetalarna ska stå för alla människoliv ni har förstört under era år, tänkte jag. Ni driver ett samhällsskadligt projekt här.
Mitt samvete är dock rent. Efter alla dessa år är jag kvar på golvet. Jag har sett chefer komma och klättra vidare, den enda falskare än den andra.
”Kanske blir det bättre med den här chefen” sa vi i början, men så säger vi inte längre. De hamnar alla i samma roll, att förbättra nyckeltalen, kosta vad det kosta vill, det finns alltid nya arbetare som väntar på kö till köttkvarnen!
