Krosshallen är ett bergrum där gruvans krossar finns monterade. Efter att stenen skjutits loss, lastats i schakt och tappats på tågvagnar, blir de grå massorna grovmalda i vår krosshall före hisstransporten till förädlingsverken ovan jord.
Hallen är kanske 150 meter lång och 30 meter hög; en betongfärgad katedral, bullrig och fullproppad med stål. De fyra krossarna är fyra våningar höga. Runt dem slingrar sig gångbryggor i gallerdurk, serviceplattformar och skyddsväggar med trånga inspektionsluckor – stål, stål, stål. När dessa monster jobbar färdas ett dovt, tungt malande genom väggarna.
När dessa monster jobbar färdas ett dovt, tungt malande genom väggarna. Det är en jämn rytm som bara störs av metalldelar som lossnat från maskiner eller anläggningar. Då hör man att krossarna kämpar: takten ökar och oljudet tilltar.
Vi hör det inne i rastkuren där vi äter lunch. Det är en jämn rytm som bara störs av skut, vilket är gruvspråk för större stenar, eller skrot, som oftast är metalldelar som lossnat från maskiner eller anläggningar. Då hör man att krossarna kämpar: takten ökar och oljudet tilltar. Påfrestningen växer.
Tänk er bäckar och vattenfall av sten; tänk er kanaler byggda av människor som ska styra och stå emot detta flöde av berg. Slitaget är våldsamt. Det är tung industri. Och när saker går sönder – vilket de gör, hur man än förebygger – kan ovälkomna material hamna i våra krossar. Precis det hände i februari för sex år sedan.
När kvällsskiftet kom ut var en kross fastkörd. En grovt järnspett, en meter långt och två decimeter tjockt, hade lossnat högre upp i gruvan och tagit sig ner till oss. Det hade säkert studsat och klonkat ett tag i krossen, tvivlat en stund över sitt vägval, innan det försökt pressa sig genom springan där stenen faller ner efter att den malts. Försöket misslyckades. Spettet kilade fast.
Det var ett vanligt problem. Arbetaren som skulle lösa det var också van. Lasse, som numera är pensionär, var en klippa på arbetsplatsen: ett engagerat skyddsombud och en påhittig mekaniker. Han gjorde riskanalys med arbetsledningen, tog med sin skiftkamrat och började jobba. Han klättrade ner i krossen genom en lucka på krosskåpan. Det var lite omständligt. Han måste använda stege och väl där nere fanns ingenting att stå på. Han fick sätta foten på ena änden av spettet, tända gasen med en gnistpistol och börja smälta metallen. Spettet frigjordes från sitt grepp, snitt efter snitt. Metallen blev röd, gul och flytande. Röken steg mot kyrktaket.
Så brukade vi göra. Det kunde sprätta och stänka, luften kunde stå stilla, men det gick alltid vägen. Till sist brukade skrotet falla ner och krossen komma loss. Men inte den här gången. Den här kvällen gick det oerhört fel.
Det var ett vanligt problem. Till sist brukade skrotet falla ner och krossen komma loss. Men inte den här gången. Den här kvällen gick det oerhört fel.
Jag var inte där, men jag har fått det återberättat. och jag vet, för jag har gjort jobbet själv. Jag känner lukten av flytande metall medan jag skriver. Jag ser Lasse med de tunga och varma skyddskläderna, de tjocka läderhandskarna och röda skärglasögonen fästa på hjälmen. Jag vet att det rann svettdroppar ner för hans skäggiga kind medan han skar. Jag vet att det blev svarta streck när han torkade bort dem med handryggen.
Den här gången hade spettet nött sig långt ner i springan. Det såg ut att vila men det var spänning på det. Det fanns en osynlig kraft lagrad i metallen och när Lasse skar loss spettet exploderade det, sköt upp som en vild projektil. Det trasade sönder hans fot, kastade honom i luften och vände på honom innan det återgav honom till gravitationen. ”Det var en jävla smäll”, berättar hans skiftkamrat som stod utanför. Sedan tystnad. Sedan panik. Sedan larm och brandkår och ambulans. ”Han skrek som en galning när dom klippte bort skon från foten.” Sedan utredningar och ombyggnationer och ändrade rutiner.
Han skrek som en galning när dom klippte bort skon från foten. Om spettet träffat ansiktet hade det varit god natt.
Lasse är en vänlig själ. Han var den som uppmärksammade praktikanter och nyanställda. Han gav röst åt dem som själva var rädda att tala – ett samtal med chefen bakom stängda dörrar löste många frågor. Jag känner honom som en frihetslängtande man som bara lyssnar på Springsteen, plöjer morgondimmiga älvar i tjärade gamla träbåtar och för övrigt tillbringar mesta delen av sin fritid i fjällen eller skogen. Efter olyckan sa han, med lugn stämma, att det kunde gått värre. Och det är ju sant. För om spettet träffat ansiktet hade det varit god natt. Då hade krosskatedralen blivit en begravningsplats, en plats för avsked. Nu tog krossen bara hans fot.
Jag träffade honom för en vecka sedan. Han haltade sig fram mot Kirunas nya centrum på promenad med sina orimligt lydiga finnspetsar. Orimligt glad med tanke på att han processat med försäkringsbolaget sedan 2017, orimligt mild med tanke på den frihet han berövats. Har ni någon gång undrat vad en fot kostar? Jag vet svaret: 70 000 spänn. Lasses fot var en mosaik av frakturer efter olyckan och har opererats fyra gånger. Den gör ont, den blir kall, den är fastskruvad till permanent stelhet. Han har svårt att röra sig men klagar inte, så jag gör det åt honom. Det var en oerhört billig fot måste jag säga.
Han har svårt att röra sig men klagar inte, så jag gör det åt honom. Det var en oerhört billig fot måste jag säga.
Och medan jag skriver hör jag Bruce sjunga ”baby we were born to run” – jag minns tidiga morgnar med Lasse, susande ner mot rastkuren med gruvmörkret svepande förbi utanför bilens fönsterrutor. Han pratade högt över musiken. Han skulle gå i pension och ta sina tysta finnspetsar till de stora vidderna. Det kändes som att han till sist, som vi alltid skämtat, skulle bli ett med naturen. Men något kom emellan. Ett rostigt spett kilade in sig mellan honom och framtiden. Nu kan han inte gå ordentligt och aldrig mer springa – metallen vann över köttet. Ersättningen är skit och ingen kan ingripa – maskinen, det moderna samhället, vann över människan. Det är hans verklighet.
Det är en guldgruva för ägarna. Men folket som håller dem i rörelse kan man inte ta hand om, inte ens när de offrar sina kroppsdelar. Det är en svår oförrätt. Den får inte glömmas bort. Den måste dokumenteras och göras känd.
Nere i djupet maler krossarna på. Det låter raspigt när stenen splittras, det klonkar av förrymda spett, det klirrar högt av pengar. Det är en guldgruva för ägarna. Men folket som håller dem i rörelse kan man inte ta hand om, inte ens när de offrar sina kroppsdelar. Lasse ser det nog inte så men jag gör det: det är en svår oförrätt. Den får inte glömmas bort. Den måste dokumenteras och göras känd.
