Jag heter Felipe och är latinamerikan med svenskt medborgarskap. Jag kom tillbaka till Sverige för tre år sedan efter en längre bortavaro. I juli 2020 började jag jobba som personlig assistent åt en patient/brukare med ALS. Jag fick snabbt utbildning och delegering för att arbeta med patienter med trakeotomi och för att ge medicin.
Med tiden blev jag bättre på att kommunicera med patienten. Eftersom han inte kan prata eller röra någon muskel fick jag lära mig att använda ett verktyg som kallas Karta, där min brukare tittar på bokstäverna i alfabetet medan jag iakttar hans blick, och bokstav för bokstav formar vi ord och meningar.
Jag fick sluta semestern och sedan dess har jag arbetat mellan 200-256 timmar i månaden inklusive övertid, fram tills slutet av sommaren.
En blinkning är en bekräftelse och när han ska svara på en fråga eller ge en order, så är en blick i ena riktningen ja och i den andra nej. Efter knappt två och ett halvt års arbete har jag lärt mig mycket svenska med brukaren och jag har blivit snabb och effektiv på att läsa av hans blick, snabbare än mina svenska kollegor, för det gäller att känna patienten väl.
Jag hade alltså jobbat två och ett halvt år, så intensivt att de flesta månader snittade jag 200 timmar+, ibland mer än 250. Vissa dagar har jag jobbat 24 timmar. Det är ett jobb där man måste vara på alerten hela tiden, man kan inte sova. Som vikarie hade jag press på mig att alltid säga ja till arbete. Annars kunde en annan vikarie ta min plats och då kunde jag riskera att förlora möjligheten att ha kvar arbetet.
