Att vara lärare skulle kunna vara ett drömyrke. Det skulle kunna innebära att man fick ägna sig helt åt att undervisa vetgiriga barn, ungdomar eller vuxna, i ämnen som man själv brinner för. I mitt fall filosofi, historia, samhällskunskap och religionskunskap. Tyvärr ser inte verkligheten i svensk skola ut så.
Just nu har vi en akut kris i Stockholm med pågående neddragningar av personal i stadens skolor, samtidigt som reallöner riskerar att rasa som aldrig förr. Särskilt besvärligt är att denna kris inträffar i en situation då skolan redan lider av allvarliga problem.
Frågan är om svenska politiker inte borde utses till världsbäst på att ha saboterat förutsättningarna för en fungerande skola. En rad olika beslut under flera årtionden har bildat en verklig häxbrygd som för varje år som går får allt värre konsekvenser.
Frågan är om svenska politiker inte borde utses till världsbäst på att ha saboterat förutsättningarna för en fungerande skola. En rad olika beslut under flera årtionden har bildat en verklig häxbrygd.
Det är fullt möjligt att identifiera de mest skadliga ingredienserna i denna häxbrygd och visa på vilket sätt de skapar problem. Jag ber om överseende med att jag här bara kan nämna dem i korthet.
En likriktning av pedagogik och skolsystem som i namn av ”en skola för alla” har skapat en skola som inte passar någon. De problem som skapas genom samma kunskapskrav för alla och strikta förbud mot nivågrupperingar ska i teorin lösas med en individualisering av undervisningen. Det innebär att läraren i klass med ofta över 30 elever förväntas anpassa undervisningen till elevernas olika förutsättningar och behov, vilket i sin tur kräver en stort inslag av individuellt arbete. Vi är många lärare, kanske framförallt på högstadiet och gymnasiet, då skillnaderna mellan eleverna blir allt större, som kan härleda mycket av den svenska skolans problem till denna så kallade reformpedagogik.
En likriktning av pedagogik och skolsystem som i namn av ”en skola för alla” har skapat en skola som inte passar någon.
Ett dåligt fungerande skolsystem har också blivit en grogrund för framväxten av de privata skolkoncernerna. Vi har bakvägen fått en uppdelad och segregerad skolvärld, som långt ifrån löser problemen med likriktningen. Skapandet av en skolmarknad, med ett ”fritt” skolval och en konkurrens om de pengar som följer varje elev i form av skolpengen, och med skattpengar som rinner ut till miljonvinster för de privata ägarna, utgör i sig ett grundläggande problemen med negativa konsekvenser som bara växer år för år.
Ett tredje problemkomplex är kommunaliseringen av skolan, som kortfattat slog sönder mycket av den statliga infrastruktur och den nationella likvärdighet som tidigare fanns.
För det fjärde så tvingas vi föra en ständig kamp mot konsekvenserna av att regleringen av vår undervisningstid tagits bort, liksom av att vi inte har en garanterad tid för att förbereda lektionerna eller för efterarbetet med provrättningar och administrativa uppgifter.
Det är dessutom uppenbart att det i princip helt individuella lönesystemet, med stora inslag av godtycklighet och kaos, skapar stora och omotiverade löneskillnader, inte minst drabbar de mest erfarna lärarna och skapar motsättningar och slitningar inom lärarkollektivet.
Det individuella lönesystemet skapar stora och omotiverade löneskillnader och drabbar de mest erfarna lärarna.
Under drygt trettio år har dessa beslut malt ned förutsättningarna för en välfungerande skola. Med växande klasstorlekar, otillräckliga stödresurser, växande problem med hot och våld, växande ohälsa, borttynande kompetensutveckling för lärare, allt mindre budget för läromedel och så vidare, så har häxbrygden redan frätt ner skolan in på skelettet. Åtminstone sedan 2015 så har skolans budget i Stockholm kontinuerligt minskat genom att skolpengen skrivits upp mindre än kostnaderna har ökat, samtidigt som politikerna berömmer sig om ”satsningar på skolan”. Extra statliga pengar under pandemin lättade något och tillfälligt på trycket under ett par år, men nu är det slut med det. De blygsamma löneökningar de flesta tilldelats, har vi år efter år fått betala med försämrad arbetsmiljö.
Det är i den situationen vi nu, våren 2023, drabbas av en akut budgetkris ute på Stockholms stads skolor. Skola efter skola, både grundskolor och gymnasieskolor, genomför nu neddragningar av lärare, lärarassistenter, elevassistenter och annan skolpersonal.
Det är i den situationen vi nu, våren 2023, drabbas av en akut budgetkris ute på Stockholms stads skolor. Skola efter skola, både grundskolor och gymnasieskolor, genomför nu neddragningar.
Det är uppenbart att detta kommer att drabba eleverna och kvarvarande personal hårt, inklusive i form av kraftigt försämrad reallön.
Sedan 1 januari 2023 samlas lärare och syv:ar i ett och samma fackförbund – Sveriges Lärare. När Stockholmsavdelningen samlades till årsmöte, representerandes 16 000 medlemmar, den 21 mars, så antog vi ett skarpt uttalande, bland annat med krav på en tilläggsbudget för i år. Vi har följt upp det med en uppvaktning hos ansvariga politiker, med tydliga markeringar i neddragningsförhandlingar ute på skolorna, med olika opinionsbildande initiativ och inte minst med planer på en större demonstration.
Jag tror det kommer att krävas omfattande aktioner för att påbörja en upprustning av skolorna. Det första steget är att börja lita på vår egen kraft som kollektiv och som fackligt organiserade, samtidigt som vi är öppna för gemensamma aktioner med elevorganisationer, föräldrar och alla de som ser skolan som en central angelägenhet.
Vi lärare behöver återerövra förmågan till kraftfulla kollektiva aktioner, såsom beslutsamma strejker och demonstrationer.
Vi behöver återerövra förmågan till kraftfulla kollektiva aktioner, såsom beslutsamma strejker och demonstrationer. Det är min förhoppning att vi nu är på väg att ta ett första steg i den riktningen, även om det kanske blir ett relativt blygsamt steg till att börja med.
