Idag är en bra dag på min avdelning. Jag är förskollärare och har i uppdrag att leda och utveckla det systematiska kvalitetsarbetet, alltså barnens utbildning. Jag arbetar på golvet bredvid förskoleassistenter och barnskötare, men har det yttersta uppdraget att se till att undervisningen fortgår varje dag. Idag är dock alla mina kollegor sjuka och jag har en vikarie, men det gör inget för vi har bara 7 barn (mellan 1-3 år) idag. The show must go on och jag kör på med den undervisning vi planerat i veckan.
Kollegor på andra avdelningar suckar och ger mig sneda blickar. Jag upplever att några stör sig på att jag tar mitt arbete och uppdrag på allvar, även en ”sån där dag”. Enligt vissa skulle nämligen dagens situation innebära att jag skulle ha lagt undervisningen åt sidan och enbart ägna mig åt barnpassning utöver den obligatoriska omsorgen.
Jag inser att jag i deras ögon är den där jobbiga typen som ”ser möjligheter istället för hinder”. Men jag vill inte bara sitta och glo av ren princip.
En vanlig dag hade jag varit tvungen att göra detta, men idag har vi ju bara 7 barn och jag har en planering att följa. Jag inser att jag i deras ögon är den där jobbiga typen som ”ser möjligheter istället för hinder” och sådant som politiker som skär ner säger. Men jag vill inte bara sitta och glo av ren princip. ”Sorry vi kan inte fortsätta måla våra grisar idag för om alla barn hade varit på plats hade det blivit stressigt för mig”.
Jag tycker det är svårt när stressen satt sig i väggarna. Det är som att många är så uppe i varv att de nästan blir provocerade när det är en lugnare dag.
Det är som att många är så uppe i varv att de nästan blir provocerade när det är en lugnare dag.
Som att stressen inte kommer och går beroende på dagen, utan är ständigt närvarande. Jag inser att jag, i någras kollegors ögon, stressar dem genom att genomföra mitt arbete trots att jag arbetar med vikarier och i teorin borde vara nedslagen. Damn if you do, damn of you don’t.
Jag undrar hur det hade varit om förskolan inte var en plats där vi vänt ut och in på varenda millimeter i fråga om personaltäthet och barnantal. Idag när det för ovanlighetens skull sker ett undantag så är det som att det blir kortslutning i huvudet.
Det här är en av många aspekter av långvarig systematisk stress och hur den tar sig i uttryck på en arbetsplats.
