Min jobbarkompis kommer från norra Afghanistan. Vi renoverar malmvagnar ihop och han kan mest på hela stället om koppel, chevroner och tipphjul. Han är ”mannen som kunde tala med hjulaxlar”.
Hans skolklass i Mazar-e Sharif lyftes upp av historiens hand, skakades om och kastades ut som tärningar över jordskorpan. De bor nu i Kanada, Australien, Tyskland, Norge och Sverige. Min jobbarkompis hamnade i en arktisk gruva där han blev vagnsexpert. Det är vad jag kallar exil.
Han är en klippa i gruvarbetarkåren men det har inte alltid varit lätt. När han började sa någon: ”vem är han talibanen?” Vilken jävla fråga.
Han är mannen som kunde tala med hjulaxlar. Han drog sig inte för att göra de tråkiga, tunga jobben tillsammans med andra.
Ingen kände till skottskadan i hans ben från tiden då talibanernas rusade mot makten på 90-talet, att hans pappa bar den trasiga kroppen undan gatans strider. Ingen anade farorna under den långa resan när familjen tvingades lämna landet som talibanerna tagit med våld. Ingen visste att talibanerna berövat honom det mesta.
Han drog sig inte för att göra de tråkiga, tunga jobben tillsammans med andra. Han följde med på urspårade utekvällar, tog hand om nya vikarier, stödde någon under en svår separation. Han berättade om familjens kamp för överlevnad, mattorna han vävt som barn, kärleken han mött i Kiruna. Vi lärde oss se varandra.
Det mesta gick bra men när hans visstidsanställning närmade sig tillsvidareanställning fick den dåvarande chefen kalla fötter. Han oroade sig för att göra en dålig rekrytering och började söka fel. Jag trodde att chefen skulle vattna varenda groende fördom och vända majoriteten emot vår framtida vagnsexpert, jag trodde att det var kört.
Istället hände raka motsatsen. Alla blev förbannade.
Alla såg övergreppet i att någon som jobbat hårt under prövotid skulle kastas på soptippen. Det ledde till namninsamlingar, det ledde till skrikande på AP-träffar. Samma man som tidigare kallat honom taliban gav nu betyget ”bästa mekaren vi haft!” och viftade vilt med sina jättelabbar i luften.
Alla såg övergreppet i att någon som jobbat hårt under prövotid skulle kastas på soptippen. Nu var det skitsamma var han kom ifrån, skitsamma vad han hette. Det ledde till namninsamlingar, det ledde till skrikande på AP-träffar. Samma man som tidigare kallat honom taliban gav nu betyget ”bästa mekaren vi haft!” och viftade hotfullt med sina jättelabbar i luften. Vi samlade oss och vann. Vår broder från Mazar blev kvar.
Nu var det skitsamma var han kom ifrån, skitsamma vad han hette. Händelsen påminde oss om vad vi har gemensamt, det som mest av allt präglar våra liv – och det är att vi delar vår klass.
Händelsen påminde oss om vad vi har gemensamt, det som mest av allt präglar våra liv – och det är att vi delar vår klass. Denna lilla krusning till rörelse fick oss att se det. Och här är vi nu, tio år senare. Vi skruvar på våra vagnar, vi skrattar tillsammans och vi svär när det slinter.
Jag tänker på den här episoden när jag ser företag och fack angripa alla arbetare med en lönesänkning som spolar ner vår levnadsstandard i toastolen. Alla duktiga, ständigt prövade och hårt arbetande människor som man nu ska trycka ner. De vill att vi ska slåss om smulorna, gnälla på varandra och förnedra oss själva: olika branscher, olika nationaliteter, olika kön. Måtte det istället bli ett svar som påminner oss om våra likheter.
