Som förskollärare glömmer man bort hur fysiskt tunga inskolningsperioderna är. Under några veckor ska ungefär fem barn per termin introduceras till förskolans pedagoger, barn, miljö och rutiner. Det är mycket skrik och vi får inte använda öronproppar.
Vi får aldrig vad vi vill, speciellt inte uppleva hur det är att vara ordentligt bemannade. Jag har jobbat som förskollärare i drygt tre år och som förskoleassistent i ytterligare fem i kombination av studier.
Om man jobbar under ständig stressfungerar inte hjärnan optimalt, därför slarvar många i förskolan med lyften även när inskolningarna är över.
Jag har än så länge inte förstört hörseln. Däremot ryggen…
Det tog alltså åtta år av arbete på golvet för få mitt första ryggskott. Inte illa pinkat ändå! Jag styrketränar regelbundet och har väldigt bra rörlighet, så jag har gladeligen balanserat ett skrikande barn på varje höft under inskolningsperioderna.
Om man jobbar under ständig stress fungerar inte hjärnan optimalt, därför slarvar många i förskolan med lyften även när inskolningarna är över.
Jag lyfter många marklyft om dagen under vanliga dagar (upp och ner från stolar, vagnar, skötbord osv) alltid under extrem psykisk press. Vi är för de mesta enbart två pedagoger på 14 småbarn. I år sa kroppen ifrån för första gången, under inskolningen. Jag stod på gården med ett litet men väldigt tungt, skrikande knyte.
Pang. Jag blev förlamad. Barnet skrek och jag skrek. Efter vad som kändes som tio minuter kunde min kollega ta barnet som jag krampaktigt höll i famnen. Resterande vecka var var jag inte till någon nytta, jag kunde ju knappt böja mig ner och belastade bara mina kollegor, men det är så dyrt mer karensdagen.
Det finns inte en chans att någon kan jobba i förskola med ryggproblem. Det är ju därför mina två kollegor är långtidssjukskrivna!
Mitt ryggskott gick över efter några dagar, men det är bara en tidsfråga innan nästa kommer…
