Jag arbetar nu mina sista timmar som utbildningsansvarig för tolkutbildningar på ABF Stockholm. Som utbildningsansvarig har jag haft massa olika arbetsuppgifter och nu under mina sista arbetstimmar tittar jag i backspegeln och minns tolkyrkets betydelse för mig.
Jag har i olika sammanhang kommit i kontakt med tolkar. Som utbildningsansvarig har det varit från att bedöma språkkunskap vid antagning till att planera schema, stödja deltagarna i studierna, undervisa i vissa ämneskurser, bedöma i prov och utfärda kursbevis när deltagarna är klara med utbildningen. Det har också varit många andra tråkiga administrativa arbetsuppgifter som hör till arbetet och måste göras.
Jag vet att det krävs mer än att kunna fler språk eller ha viljan att hjälpa andra som de flesta säger vid antagningstester ”jag vill hjälpa andra därför vill jag bli tolk”. Självklart är det viktigt att vilja hjälpa andra och dessutom få betalt för det goda arbetet man gör men vi kan hjälpa andra på annat sätt också om vi inte kan vara tolkar.
Jag utbildade mig till tolk genom ABF Stockholm år 2008 och arbetade som tolk i nästan 10 år. Det var här jag lärde mig vad som krävs för att bli en bra tolk, vilket ansvar jag har som tolk och här fick jag mina vänner för livet.
Jag vet att det krävs förståelse och tolerans för olikhet hos människor, uthållighet i mötet mellan en statlig myndighet, vården, skola eller även in i en operationssal och tolkar under en operation. Tolkens viktigaste uppgift är att skapa kommunikation mellan två parter som behöver förstå varandra och samtala. Exempelvis en myndighet som måste förmedla viktiga regler och lagar för någon som är ny i Sverige och aldrig mött myndigheter på liknande sätt i sitt hemland.
Min återblick på tolkyrket går tillbaka till 1997, min allra första kontakt med en tolk. Tolken som jag inte minns namn på men som jag aldrig kan glömma för hon hjälpte mig att förstå mitt nya land Sverige och som inspirerade mig att jag måste lära mig språket för att kunna kommunicera, för att förstå och göra mig förstådd. Hon var min röst så att jag kunde berätta det som behövdes säga, hon tolkade också det underligaste språket jag någonsin hade hört och kunde förstå det som yttrades.
Tolken var min röst så att jag kunde berätta det som behövdes säga, hon tolkade också det underligaste språket jag någonsin hade hört och inspirerade mig att lära mig det.
Därför några år senare ville jag också utbilda mig till tolk och ännu senare sökte jag jobbet som utbildningsansvarig för jag vet betydelsen av att hjälpa andra i ett yrke med stort ansvar.
Vemodig arbetar jag mina sista timmar som utbildningsansvarig för tolkutbildningar och lämnar ABF Stockholm, jag ska minnas undervisningsstunderna och möten med deltagarna för det har betytt mycket mig. Bildning och möten som ABF står för, därför är jag säkert på att jag kommer ha vägen tillbaka till ABF.
