På mitt jobb blir jag många gånger påmind om min egen klasstillhörighet.
Särskilt i depån, när vi har rast.
Och då syftar jag inte på Karl Marx’ teoretiska uppdelning mellan bourgeoisien å ena sidan och proletariatet å andra sidan. Jag tänker mer på sociologen Pierre Bourdieus begreppsapparat, där han talar om vanor och kapital i andra termer utöver det socio-ekonomiska. Det kan handla om socialt och kulturellt kapital, som underlättar (eller begränsar) ens rörlighet i olika rumsliga sammanhang.
När jag berättar för mina arbetskamrater om att jag har en masterexamen i filmvetenskap uppstår ofta en märklig stämning, som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva.
När jag berättar för mina arbetskamrater om att jag har en masterexamen i filmvetenskap uppstår ofta en märklig stämning, som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva.
Jag känner mig obekväm, den jag pratar med blir något osäker på vad den ska säga. I vart fall föranleder den stämningen ofta till de direkta följdfrågorna ”vad gör du då egentligen här?” eller ”hur länge har du tänkt jobba här?”
Eller den klassiska frågan som alla vi som läst humanistiska ämnen någon gång får: ”vad blir man på det?”
Min första reaktion av att höra dessa frågor är att jag inombords blir både irriterad och beklämd, eftersom jag på riktigt tycker att tågvärdsyrket är hederligt och mycket fint. Ser det som något ärofyllt att få hjälpa tågresenärer. Anser mig inte vara bättre än andra, vad nu det skulle innebära. Tvärtom är jag mycket imponerad av mina arbetskamraters skickligheter, vilket jag också öppet berättat för dem.
Samtidigt tvingas jag att kritiskt reflektera över min egen position i förhållande till mina arbetskamrater och vilka privilegier som mina tidigare studier medfört, om jag nu verkligen vill ha svar på orsakerna till att deras frågor överhuvudtaget uppstår. Förmågan till självrannsakan är något jag värderar högt hos andra, så jag vill gärna föregå med gott exempel.
Sakta men säkert inser jag att mitt språkbruk, referensramar och även självförtroende skiljer sig markant från mina arbetskamraters. Och när jag säger det, vill jag med viss kraft understryka att jag inte lägger någon värdering i det. Mina arbetskamraters högsta utbildning är antingen gymnasiet eller yrkeshögskolor. Jag har läst på universitet, vilket fortfarande betraktas som något ”fint”.
Till detta hör att jag gjort ytterligare två viktiga observationer. För det första har jag märkt att arbetarklassen gör skarpa skiljelinjer mellan lönearbete och fritid. När man jobbar, så jobbar man. När man är ledig, så är man ledig.
Arbetarklassen gör skarpa skiljelinjer mellan lönearbete och fritid. När man jobbar, så jobbar man. När man är ledig, så är man ledig.
För det andra brukar stora delar av arbetarklassen definiera rikedom i materiella termer. Om man har pengar så skall synas att man har pengar, i form av en fin bil, fin bostad, dyra prylar, märkeskläder, resor över halva jordklotet, osv.
Åh, jag kom på ett tredje i skrivande stund. I olika samtal pratas mestadels om ytliga, materiella ting, till exempel luftvärmesystemet hemma (och gärna dess kostnader), men det finns nästan ingen tillstymmelse åt filosofiska, känslomässiga diskussioner om meningen med livet eller dylikt. När jag själv tar initiativet till sådana diskussioner uppstår antingen ett mindervärdeskomplex som tar kål på samtalet eller så försöker man styra samtalet åt sitt håll, där man diskuterar på sina egna villkor utan att visa intresse för vad andra tycker och tänker.
Själv har jag svårt att göra den särskiljningen mellan jobb och fritid, i alla fall i egenskap som utbildad filmvetare. Jag analyserar gärna filmer, även när det inte sker på betald arbetstid. Jag investerar dessutom mina pengar i fortsatt utbildning och nätverkande, istället för materiell konsumtion.
I olika samtal pratas mestadels om ytliga, materiella ting, till exempel luftvärmesystemet hemma (och gärna dess kostnader), men det finns nästan ingen tillstymmelse åt filosofiska, känslomässiga diskussioner om meningen med livet.
Kanske framstår jag i det avseendet som bourgeoisie passing; det vill säga, att jag har privilegiet att orientera mig inom intellektuella kretsar som om jag tillhörde den akademiska medelklassen. Kanske framstår det som att jag lajvar arbetarklass när jag har valt tågvärdsyrket, när jag egentligen anses ha andra valmöjligheter.
Jag vet inte.
Det jag däremot vet är att den svenska arbetarrörelsen en gång i tiden hade ett bildningsideal, något som lade grunden till folkbibliotek, folkhögskolor och studieförbund. Det bildningsidealet tycks ha gått förlorat i nyliberalismens tidevarv. Kanske dags att återuppliva det idealet igen? Make bildning great again, så att säga.
Make bildning great again!
