Sjutton. Så många post-itlappar sitter klistrade på min datorskärm och tangentbord. Några har jag skrivit själv och det är kombikakoder (sifferkoder för regionfinansiering), telefonnummer och lite sånt jag behöver ha tillgängligt. Men sen dyker det upp små lappar på mitt bord när jag kommer tillbaka efter att ha lämnat rummet. Det är material som ska beställas och några lappar där det står nåt i stil med ”scanner??” ”LMA reg?” eller ”apodos”. Eller en random mejladress. Aldrig någon förklaring eller bifogat meddelande. Jag ska bara veta vad som önskas och leverera lösningar därefter. Det gör jag ju förvisso men inte helt utan att känna mig som en tomtenisse/detektiv.
Men sen dyker det upp små lappar på mitt bord där det står nåt i stil med ”scanner??” ”LMA reg?” eller ”apodos”. Eller en random mejladress. Aldrig någon förklaring eller bifogat meddelande.
Innan jag ens fått på mig jobbkläderna i morse (jag använder samma kläder som resterande personal, dvs de vita och blåa sjukhuskläderna) så satt jag i telefon med vår IT-support och löste några skrivarproblem och programuppdateringar. Under tiden jag hade supporten i ena örat hjälpte jag samtidigt receptionen, rehabkoordinatorn och läkaren med diverse frågor som hunnit dyka upp. När klockan var kvart över nio kändes det redan som att jag gjort en halvdags arbete och jag hade fortfarande inte hunnit sätta mig ner vid min egen dator. Gick och hämtade kaffe.
Jag hinner sen sätta mig ner och skriva ett par diktat. Som tur är har vi bara en läkare som dikterar sina journalanteckningar men det tar nog så lång tid att skriva dem ändå. Blir avbruten av receptionen som behöver växel till kassan. Fixar. Blir sedan uppsökt av labbpersonal. Batterierna till glukosmätaren är slut och beställningen har inte levererats så det finns inga i förrådet. Jag hämtar pengar och skickar iväg vår undersköterskestudent att köpa.
Kommer in på mitt kontor igen och slår mig ner vid datorn. En ny skrikrosa post-it stirrar på mig. ”Blodtryck usk??”
