På mitt jobb är den politiska diskussionen totalt stendöd. De flesta vill inte öppna munnen, och om de gör det så är det för att berätta att de ”inte är pålästa”. Dock har jag haft många givande politiska diskussioner med SD-väljare. Jag tänker inte haka på den klassföraktande och identitetsbesatta mobben som leds av överklassens självutnämnda intellektuella. Så jag pratar med dem, eftersom att jag vet att de tror att de röstat på ett arbetarparti.
Jag tänker inte haka på den klassföraktande och identitetsbesatta mobben som leds av överklassens självutnämnda intellektuella.
Jag undrar om de helt enkelt inte vet om att de är kommunister, brukar jag ibland tänka. Det bästa med mina arbetskamrater, förutom att de har potential att komma med i klasskampen, är att de är normala. Totalt jävla normala. För en tjej från Bergslagen är det skönt att få tips om tomteluvor för 10 kr på Dollarstore. Eller utbyta recept på fredagsfika. Jag fattar också att det suger att bo i ett område där folk skjuts ihjäl på löpande band och att man är jävligt less på att problemen ska lösas med typ ”lyxrenoveringar”. Det är bara så synd att alla kulturknuttar hela tiden reducerar dem till ondskans ansikte.
