Vi är skolade i att vara någons vikarierande hopp. Att tänka kritiskt, och att vara någons röst. Socialtjänsten är samhällets kanariefågel, dit kommer allt som samhället inte lyckas passa in i sina vanliga funktioner. Hela samhällets samlade misslyckande med att förse sina medborgare med basala grundläggande behov hamnar på socialkontoren. Dessa människor ska vi förstå, hjälpa, och berätta om. Vi ska ta hand om barn som inte går till skolan, barn och vuxna med diagnoser, missbruk, flyktingar i behov av ett hem, kriminella, bostadslösa, arga, sjuka, ledsna människor som halkat snett eller befinner sig i i kris, våld och yttersta nöd.
Hela samhällets samlade misslyckande med att förse sina medborgare med basala grundläggande behov hamnar på socialkontoren.
Vi ska förstå och känna till åldrandets faser, familjers dynamik, existentiella behov, diagnoser, sjukdomar, social utsatthet. Vi ska vara en resurs, när allt annat sviker, och vi utgör ”det yttersta ansvaret” i samhället, i ett samhälle som alltmer sviktar i sina basala beståndsdelar: skola, arbetsmarknad, bostadsmarknad. Vi ska kunna föra samtal, lyssna, ta emot. Vi ska kunna hantera och någorlunda landa oro, sjukdom, kris, nöd och ångest, hos anhöriga och hos den enskilde. Det vi hanterar gäller dig, och mig. Det kan röra alla. Det ansvaret förpliktigar, kräver närvaro hos den som arbetar i socialtjänsten. Och det kräver resurser.
Detta ansvar minskar inte, för att äldreomsorgen förses med bestämmelser som motsvarar stora ideal om hur vi önskar det vore, som tex LUS:en, lagen om samverkan vid utskrivning från sluten- och primärvård (hanterar den där LUSEN i ett annat inlägg längre fram, då den kräver en egen utläggning).
Socialtjänsten står under sparbeting i snart sagt varje kommun. Vi är på väg in i en lågkonjunktur.
Socialtjänsten står under sparbeting i snart sagt varje kommun. Vi är på väg in i en lågkonjunktur. Allt det som sker vid omvärldens förändringar, ger eko i samhällsdjupet och registreras på kommunkontor, och i socialsekreterarens eller biståndshandläggarens tysta privata kunskapsbank. Detta sker samtidigt som personalbristen är ett faktum, och kommuner hela tiden åläggs att spara, samt effektivisera. Ekonomismen har verkligen fått genomslag i tjänstemannabyråkratin, på ett sätt så att lagar ibland åsidosätts för att budgeten ska hållas, även om detta inte sägs rätt ut, och även om detta inte är en uttalad ambition.
Politiker lagstiftar kring äldreomsorgen efter skandalskriverier kring något skeende i media.
Det finns ett stort glapp mellan ideal, mellan vad vi tror att socialtjänsten gör och ska vara som medborgare, och mellan hur den faktiskt fungerar.
Politikerna gläds över att de fått igenom nya lagar: tex. LUSEN, som infört en löpandebandsprincip inom äldreomsorgen. Det låter väldigt bra på papper: EN lag som samverkan vid utskrivning från primär och slutenvård, så bra!
Men om underlaget sviktar blir det ju bara tomma ord.
Samtidigt visar fakta att utbrändhetsdiagnoserna ökar bland tjänstemän, och kvinnor. Forskning inom socialt arbete visar att många socialsekreterare och biståndshandläggare flyttar på sig, byter arbetsplats i syfte att komma till någon arbetsplats som fungerar, som innebär en rimlig arbetsbelastning, en rimlig mängd ärenden, och en möjlighet att göra det man är utbildad för.
Många socialsekreterare och biståndshandläggare flyttar på sig, byter arbetsplats i syfte att komma till någon arbetsplats som fungerar, som innebär en rimlig arbetsbelastning, en rimlig mängd ärenden, och en möjlighet att göra det man är utbildad för.
Men personalomsättningen minskar inte, utan det är en genomgående defekt inom socialtjänsten.
Biståndshandläggare är oftast utbildade socionomer. Vi är oftast utbildade i att föra utsatta människors talan. Det lärs ut på socionomutbildningen att vi ska tänka kritiskt. Visst, vi är myndighetspersoner, vi arbetar med lagar, men vi har ett uppdrag att förvalta. Socialstyrelsen har uppmärksammat de dubbla stolar vi ofta sitter på, och de etiska konflikter detta innebär som dels byråkrater, dels socialarbetare.
Som jag skrev i förra inlägget: jag hakar i Lydia Sandgrens slutkläm.
Jag tror vi som jobbar inom socialtjänsten behöver vara ärliga med vad vi faktiskt gör.
