Vad är det ni gör egentligen?
En fråga som ibland ställs mig.
Ja, vad är det jag gör?
Frågan får mig att fundera ett varv.
Jag märker att jag skäms över att min yrkesroll är så otydlig. Det är inte helt lätt att ringa in. Alla förstår vad en sjuksköterska gör. Eller en lärare. Men ”biståndshandläggare”. Jobbar inte de på SIDA?
Alla förstår vad en sjuksköterska gör. Eller en lärare. Men ”biståndshandläggare”. Jobbar inte de på SIDA?
Jag kommer att tänka på en text i DN av psykologen och författaren Lydia Sandgren, som handlar om psykiatrin där hon verkar, och där väldigt få faktiskt blir friska, där grunduppfattningen i att man vänder sig till en psykiatri med någon form av förhoppning om förbättring, eller tillfrisknande kontrasterar mot hur det faktiskt brukar vara. Hon beskriver där turerna, medicinförskrivandet, de återkommande patienterna. Hon avslutar med meningen: ”Jag tror vi behöver vara ärliga med vad vi faktiskt gör”.
Jag ska nu försöka vara ärlig med vad vi faktiskt gör. Och det går in i vad vi är och ska vara.
I huvudsak så handlägger jag ansökningar enligt socialtjänstlagen. Jag tar emot ansökningar från allmänheten, skriver utredningar enligt evidensbaserad metodik, samt fattar myndighetsbeslut. Detta beslut mynnar sedan ut i ett avslag eller ett bifall, och om bifall: En insats. Dessa kan vara tex hemtjänst, vård- och omsorgsboende, ibland boendestöd, ledsagning och korttidsboende.
Alla medborgare har enligt lagens paragraf 1 i 4 kap rätt till bistånd för sin livsföring om man har behov av detta och om behovet inte kan tillgodoses på annat sätt. Man kan söka bistånd för sin försörjning och då vänder man sig till enheten för ekonomiskt bistånd i en kommun, eller för sin fysiska, psykiska och sociala hälsa och levnad. Man kan ha problem med sitt barn eller det kan finnas oro kring ett barn och då vänder man sig till barn och familj. Man kan överklaga om man inte är nöjd med sitt beslut.
En del kommuner är väldigt hårda i sina tolkningar, kan jag säga efter mina långa erfarenhet i socialtjänsten. De flesta kommuner har sparbeting. Jag jobbar numera i en kommun jag känner rimmar med mitt uppdrag. Men det är skralt på den fronten.
En del kommuner är väldigt hårda i sina tolkningar, kan jag säga efter mina långa erfarenhet i socialtjänsten. De flesta kommuner har sparbeting.
Socialtjänstlagen som vi arbetar med säger att du ska uppnå en skälig levnadsnivå. Skälighetskriteriet betyder i princip ”just enough”. Inte mer. Och som man då förstår, råder det, trots alla försök att skärpa åt definitioner, se till att tolkningarna blir mer lika, ganska stort tolkningsutrymme vad det där ”skäliga” faktiskt är. Och mallen för vad man ska uppnå i detta mystiska ”livsföring” är något slags genomsnitt av människa, som mest existerar som ideal i praktiken, men utgör en bra måttstock för välfärdssamhället.
Såhär är lagen utformad i sin kärna: Du ska inte svälta i Sverige. Du ska inte behöva förlita dig på dina släktingar, eller barn för att försörja dig själv eller för att ta hand om dina basala personliga behov såsom hygien, att klä sig, sköta tvätt och städning.
Socialtjänstlagen som vi arbetar med säger att du ska uppnå en skälig levnadsnivå. Skälighetskriteriet betyder i princip ”just enough”. Inte mer.
Andra länder har inte en socialtjänstlag som stipulerar att du som medborgare har rätt till det mest basala, alldeles oavsett födsel och (nästan) inkomst. Så lagstiftningen är förhållandevis unik, och något som anger att du som medborgare har vissa rättigheter. En miniminivå av standard. Socialtjänstlagen är sprungen ur tankar om jämlikhet. Oavsett om denna har förändrats i sitt innehåll flera gånger under dess historia, och trots att kommuner enligt ett tillägg är skyldiga att se till ekonomi och hållbarhet.
De flesta inom socialtjänsten hanterar socialtjänstlagen, och kringliggande rättighetslagstiftning.
Denna berör grupper såsom personer med psykisk ohälsa, personer med missbruk, äldre, personer med funktionsnedsättning, samt personer med olika typer av social problematik.
