– ”De kan inte lasa ut dig nu”, sa min vän.
– ”Varför inte”, undrade jag.
– ”För att du är allvarligt sjuk, det vore omoraliskt”
Jag hade precis fått reda på att jag hade en hjärntumör, efter att ha varit sängliggande i månader.
Mina högsta chef svarade inte på mejl och hörde inte heller av sig när jag åkte in och ut på olika sjukhus.
Tanken att jag skulle kunna bli på riktigt sjuk, hade aldrig slagit mig, inte ens när jag blev inlagd på en akutavdelning. Jag var för svag för att orka lämna sängen, men tänkte att allt skulle bli som förut. Jag hade inte ens varit hos en läkare på sju fucking år, så nog skulle jag ta mig igenom detta.
Jag var sjukskriven för första gången i mitt liv, om man räknar bort någon enstaka dag om året. Om ens det. Som vikarie är man inte borta, då går jobbet till någon annan. Det var något jag lärt mig sedan jag började i mediebranschen för snart femton år sedan.
Jag har hoppat in och lärt mig nya datorprogram på nolltid, medan fast anställda fått gå kurser och haft handledning i tid och otid, medan jag var den som täckte upp. Jag förväntades lära mig allt på nolltid, hoppa in på kort varsel, ställa upp och hålla god min, för ”alla vet ju att mediebranschen suger”.
Jo tack. ”Det är lika för alla” brukar fast anställda säga när ämnet kom på tal för att undvika dålig stämning. Men det är inte lika för alla, vikarier på Dagens Nyheter tjänade tidigare i år 24 000 kronor under snittlönen, skrev tidningen Journalisten i mars 2022.
Mina vikarievänner vittnar om hur självkänslan sakta vittrar sönder. Du är osynlig för andra och snart även dig själv. Du vet att du är utbytbar måste hålla god min och vara tacksam för att få vara kvar. Tack och Amen.
Liggandes i sjuksängen kom gränsen för min utlasning allt närmare. Eller egentligen var det inte en utlasning denna gång, då det var en flerårig programanställning jag haft för att ”berika redaktionen” på public service-bolaget.
Det var såklart skitsnack. Strukturen är den samma, LAS – Lagen om anställningsskydd, projekt-, programanställd, arbetslagen är tänkt att skydda arbetare, men i praktiken bidrar det ofta till det motsatta.
Mina högsta chef svarade inte på mejl och hörde inte heller av sig när jag åkte in och ut på olika sjukhus. Hade de ignorerat en fast anställd som insjuknat på samma sätt? Knappast. Jag hade i början av min anställning blivit uppmanad att ”komma och prata” om jag var intresserad av en in-lasning eller så kallad förtursrätt, men när jag till slut fick tag på min chef och frågade hur det såg ut, fick jag höra att ”omständigheterna hade förändrats.” Jag var ju sjukskriven, men tablån hade ju knappast ändrats.
Däremot erbjöds jag att frilansa, men ett timarvode som var långt under anställdas lägstalön. Det var som att gå över till ett C-lag, med betydligt sämre rättigheter, än att vara en simpel vikarie.
– ”Jag kan både, skriva, läsa OCH räkna” sa jag till chefen som gav mig erbjudandet i samband med att kontraktet löpte ut.
Jag förklarade att jag också vill ha rätt till en pension eller sjukpenning, något jag blivit varse om i samband med min tumör, och inte kunde halvera min lön. Hon fnös och uppmanade mig att återkomma om ett år, efter en omorganisering ”då vi kunde ta ett omtag”.
Jag blev utlasad två veckor efter att jag opererat bort en extremt sällsynt hjärntumör. Ingen hörde av sig. Fick jag blommor, ett tack eller ett uppmuntrande kort? Självklart inte. När jag efter några månader lämnade in jobbdatorn och jobbmobilen, lunchade jag med cheferna. Vi gick till personalmatsalen, jag betalade för min lunch och satte mig ner.
– ”Du ska veta att dörren hit inte är stängd”, sa en av cheferna när hon såg mig.
– ”Ni lasade väl precis ut mig?”, undrade jag medan jag tuggade i mig maten.
Jag fick inget svar, men det var en lättnad att lämna byggnaden. Kanske var det tur att de glömde bort mig, en vikariekollega blev avtackad med bullar, trots att personen själv var glutenallergiker.
Han var tvungen att hålla god min, som alltid. Vikariens osynlighet från början till slut.
