90 talet.
Högern vinner valet.
Fukuyama proklamerar ”historiens slut”, det enda som återstår nu är en lång framtid med nyliberal kapitalism.
Och att gilla läget.
På fikarasten fem arbetare runt Dagens Industri. Som vill bli rika. På aktier. De fem ser sig själva som ”gubbar i kostym” och inte ”gubbar i blåställ”.
De fem ser sig själva som ”gubbar i kostym” och inte ”gubbar i blåställ”.
N, tongivande. Talar med expertröst.
”Den här regeringen är den bästa för att bli rik. Vänsterpartiet är ett hot.”
C, lite nervös: ”Och arbetsrätten då? Är det inte bra med Vänsterpartiet för arbetsrätten?”
”Det räcker med sossarna” svarar N kategoriskt och i hans tankar är den blåa overallen redan utbytt mot den mörka kostymen.
Jag frågar försiktigt: ”E, tror du att det är bra idé att vi riskerar våra pengar på börsen?”
E, faderligt, hans högra arm över mina axlar, säger pedagogiskt: ”grabben, i det långa loppet är vi alla vinnare”.
I hans tankar är den blåa overallen redan utbytt mot den mörka kostymen. ”Grabben, i det långa loppet är vi alla vinnare.”
Jag är ute från jobbet i nästan tre år. Kommer tillbaka.
Samma fikarum.
Samma overaller.
Sämre arbetsvillkor.
De fem sittande för sig själva.
Inte runt Dagens Industri. Utan V 75.
”E, vad händer E, är det inte DI utan V5 som är din bibel? Och är hästar och inte börsen, vägen till att lämna tristessen på golvet?” frågar jag.
E, lika faderlig som pedagogisk, samma högerarm över mina axlar ”grabben, med hästar vet vi hur mycket vi förlorar. Väljer att förlora”.
