– Hej! Kan jag hjälpa er med något? frågar jag med ett varmt leende, trots att rasten har spruckit, tåget tagits ur trafik och vi fått vänta i regnet. Rasten skulle innebära mat, toabesök och lite mingel med kollegor som bär på samma ångest som människan som just tilltalat mig ska avlasta på mig.
– Ja, säger hon, jag vill klaga!
Mitt leende dör ut. Men ersätts av förståelse och besvikelse över att inte kunna stå för det som hon kräver och har rätt till, det som hon betalat för, det som annonserats och görs reklam för – kollektivtrafik i världsklass!
Lyssnar uppmärksamt på hennes inlägg om inställda avgångar, trånga resor, smutsiga stationer och infrastruktur som nu tvingat henne att se rött.
Lyssnar uppmärksamt på hennes inlägg om inställda avgångar, trånga resor, smutsiga stationer och infrastruktur som nu tvingat henne att se rött.
– Nu är jag klar, skäms SL säger hon. Hon går.
En ny människa kommer fram, tack för skjutsen säger han med ett leende och rusar iväg. Jag ler igen.
