2002 sjöng Uje Brandelius på Doktor Kosmos-låten Jimi Tenor och Kenneth Johnsson att det inte stämmer att svensk arbetarklass inte finns mer, att det beror på hur man definierar begreppet.
“Man behöver inte vara fattig”, låtens Kenneth vill resonera att den som inte har makt över sina jobbtider och raster är arbetarklass.
I ungefär tre år har jag varit anställd under formen behovsanställning. Det var inget jag reflekterade över när jag blev kallad på intervju och när jag sedan tog jobbet. Prio ett var att ha ett arbete över huvud taget, så att jag kunde bo kvar i stan och slippa flytta hem. Jag hade tagit vilket jobb som helst, och det var bara av en tillfällighet jag hamnade som innerstadsbrevbärare på CityMail.
I början tyckte jag det verkade smidigt att ha flexibla arbetstider. Att inte vara ett schema förpliktigad, att välja själv om man vill ha en dag ledig eller inte arbeta alls under en period. Fast bara den fördelen i sig kan lätt vinklas till en nackdel så här i backspegeln.
Men var jag sjuk i två veckor kunde det vara så illa att jag inte ens hade råd med hyran, för att inte tala om mat och annat.
Det är inte särskilt karaktärsdanande att som en 20-åring få fria händer att vara ute och leva loppan på vardagskvällarna och allt som oftast tacka nej dagen efter på grund av “sjukdom”. Man växer aldrig upp om man aldrig har något ansvar, och att ta sig till jobbet och göra sin plikt, även om man mår lite risigt från dagen innan, är också en vuxen dygd. Klarar man inte av det får man hålla supandet till helgen.
Att jag inte är knuten till schemalagda arbetstider är så klart en dubbelhet även på så sätt att min arbetsgivare inte heller har något ansvar gentemot mig. Man tas in när det behövs, när det är överbelastat och underbemannat. I kaosperioder rent ut sagt, vilka uppstår med jämna mellanrum. Vid slutet av 2019 hade CityMail 1427 anställda totalt, vid slutet av 2020 hade siffran sjunkit till 1140 (Hållbarhetsredovisning 2020, CityMail). Hög personalomsättning helt enkelt.
Den som ofta tackar nej till arbete hamnar längre ner på listan över vilka man ringer in. För mig blev det en ond spiral, jag blev bara erbjuden arbete när det verkligen behövdes, jobba 10 timmar med den enda rasten en halvtimmes lunch och slita sönder ryggen, något som gjorde att jag blev mindre benägen att tacka ja nästa gång de frågade. Det var ytterst sällan jag fick uppleva en vanlig “skön” dag på ett välfungerande kontor.
Det absolut värsta med att vara behovsanställd är att man inte får någon sjukpenning. Hänger ihop med att man inte missar några egentliga pass, för varför skulle de ringa in och boka någon som är sjuk? I bra perioder levde jag på bristningsgränsen ekonomiskt, och har egentligen aldrig med någon större regelbundenhet tjänat upp till fastställt existensminimum i Sverige, bostadshyran subtraherad.
Men var jag sjuk i två veckor kunde det vara så illa att jag inte ens hade råd med hyran, för att inte tala om mat och annat. Man har tur att man ändå har föräldrar som kan skicka några slantar när det kniper.
Jag menar inte det här som en inlaga i en debatt. Det är så klart skönt på att utan konsekvenser kunna bestämma sig för att ta en dag ledig då och då. Men jag är inte så säker på att det är folk som måste förhålla sig till ett strikt schema med starttid, lunch och sluttid är de som är mest utsatta. Trygghet och frihet är ett dialektiskt par för oss som inte är övermänniskor. Jag tror inte att behovsanställning passar just mig.
