Det är en sak jag gillar med att vara runt som vikarie, att en får träffa så många människor. Korta möten, men som med tiden blir återkommande och en får följa dem och köken, som efterhand förändras eller är desamma. Någon som ska opereras, vabbar, är sjuk, bortrest, på utbildning eller slutat, så att jag eller någon annan vikarie kommer in istället. De ordinarie, oftast glada för att få hjälp.
Dagen före den aktuella arbetsdagen blir jag bokad på en gymnasieskola jag gillar, de har trevlig personal och bjuder på de godaste fredagsfrukostarna, ofta med frallor, tomatsalsa, hummus och ägg. Jag kommer dit och hälsar på de andra. Får reda på att jag ska vara i salladen på förmiddagen. Det är fredag och jag är av någon anledning på gott humör och pratsam. B står jämte och lägger upp frusna
grönsaker på bänken. Jag undrar vem som är sjuk eller borta idag. Det är H säger hon. Han har blivit utvisad. Det blir tyst en stund. Jag drabbas av en underlig känsla när jag inser att jag är den som hoppar in som vikarie för någon som just blivit utvisad efter tio år i Sverige.
Jag drabbas av en underlig känsla när jag inser att jag är den som hoppar in som vikarie för någon som just blivit utvisad efter tio år i Sverige.
Jag står och skär grönsaker där jag före julledigheterna istället såg H och K jobba. De två var oskiljaktiga på jobbet, med ett starkt vänskapsband mellan sig. Skämtsamma och ibland lite kaxiga, men inte för att vara tuffa eller macho, utan för att få utlopp för sin energi och sitt deltagande. Men vänliga och mån om de andra, medvetna om att de själva kommer från en hårdare miljö och befinner sig nu i en mjukare omgivning.
När det blir frukost ringer K upp H på WhatsApp. Han sitter där H brukade sitta mitt emot honom några veckor tidigare. K frågar vad han gör och var han befinner sig. Han försöker fixa ett pass men det tar tid. K säger att han inte ska fokusera på det han inte kan kontrollera. Säger att alla hälsar. H hälsar tillbaka, ända från Afghanistan.
Lunchserveringen närmar sig och när jag passerar samordnaren säger han att chefen vill prata med mig innan ett. Blir förvånad, ingen förutom vikariesamordnaren har tidigare tagit så mycket notis om mig. Men tydligen ska cheferna ha ett uppföljningssamtal med alla vikarierna efter 6 månader, även
om jag förvisso jobbat längre än så. Samtalet är trevligt, han verkar vara en person som hamnat på rätt plats. Han frågar hur det går, om det är något som funkat sämre, och vad jag vill vidare. Jag skickar med att det är många som hade önskat kunna äta av maten som blir över efter serveringen.
”Jag tar med mig det”, svarar han på ett sätt som gör att jag tror att han menar det.
Men tydligen ska cheferna ha ett uppföljningssamtal med alla vikarierna efter 6 månader, även
om jag förvisso jobbat längre än så.
På vår egen lunchrast börjar K sjunga något på arabiska, samtidigt som några av oss äter clementiner och någon annan tuggar på en vegetarisk schnitzel med en skyldig min.
Dagen rullar på. Det är något avslutningsevent för en kurs på skolan på eftermiddagen och vi har fått i uppgift att fixa cider, chips och salta pinnar i avdelningen längst nere i matsalen. Det är uppdukat med pappersdukar på borden och elektriska ljuslyktor. Folk börjar strömma in och klädkoden
verkar vara kostym eller skjorta både för killar och tjejer. ”Vi får försöka städa bort det vi kan om vi ska hinna klart” säger P, då tiden för eventet är samma som den då matsalen i vanliga fall brukar vara tom och vi ska städa, tömma borden och göra rent. Eleverna blir dock inte kvar så länge. Och medan
jag går och torkar golven från smulor och chips tänker jag på det som syns och inte syns. Som, efter en stunds städning, det nu rena golvet i matsalen, inte längre visar på att någon just var där.
