Så inföll tillslut den där hemska men allt för bekanta känslan som uppstår varje söndagskväll. Insikten av att livet går vidare i en rasande fart.
Alla de där tillfälliga mötena vi varit med om på arbetsplatser, i klassrum, på fester osv. Allt har ett slut, i början känns det som en evighet och i backspegeln gick det så fort.
Nu har jag flugit för första gången. Det var en blåsig mörk morgon och jag hade oroat mig i dagar om att något skulle gå fel, ett missat byte osv.
Men så satt jag där på propellerplanet, kände illamåendet när det tog fart och lyfte ovan molnen. Jag minns att jag satt och tittade på de små fläckarna av ljus på kartan som gled förbi under molnen. Alla dessa platser med sina alldeles egna liv, händelser som bara spelas ut just där och få. För de som flyger förbi är det bara ljusglimtar i ett mestadels tomt landskap. Människor dras till de större städerna, trots att vi känner oss än mer ensamma där.
Jag trodde inte att jag skulle känna mig så ensam och ha en så stark hemlängtan som jag hade på Runö.
Jag trodde inte att jag skulle känna mig så ensam och ha en så stark hemlängtan som jag hade på Runö. På Viskadalen hade jag ju först min färdkamrat ”R”. Resten av tillfällena i min fackliga grundutbildning hade jag en eller två kollegor med mig. Men den längsta kursen där var ju en vecka, den här var 12 dagar. Så länge har jag faktiskt aldrig varit hemifrån.
Jag har aldrig varit bra på att komma nära människor eller att komma in i nya grupper. Kallprat, prat för att fylla tystnaden, har aldrig intresserat mig. Men många av de andra hade svårt för tystnad och pratade på runt borden under måltiderna. Jag kämpade med uppgifterna vi fått på kursen både i grupp och enkilt och oroade mig till sömnlöshet över muntliga redovisningar.
Många menade att de inte kände dig motiverade för att de ändå inte får betyg, men alla bedyrade för handledaren att de var på kursen för att de hade ett fackligt intresse.
Min handledare under grundutbildningen hade sagt till oss att inom Handels dricker vi oss inte berusade under fackliga uppdrag. Det har jag inte gjort sedan tonåren och det hade ändå varit farligt för mig med de tabletter jag nu är tvungen att ta för min oro. Men andra drack på kvällarna. Jag förstår inte hur alkoholen kan vara så starkt rotad i socialt umgänge som den är.
Min handledare under grundutbildningen hade sagt till oss att inom Handels dricker vi oss inte berusade under fackliga uppdrag. Men andra drack på kvällarna.
Jag höll mig hellre på rummet, lånade med en laptop – Jag äger fortfarande ingen och skriver detta på en liten mobilskärm – och skrev på mina uppgifter.
Jag presenterade en kort redogörelse över en gammal antistrejklag.
- Fan vad du måste ha letat för att få fram allt det där, sa handledaren.
Och jag försökte tyda om det var positivt eller negativt.
För vuxenlivet är precis som under skoltiden, det är inte bra att visa framfötterna om du vill vara en del av gänget. Jag tycker det är tråkigt att det ska kännas så på en facklig kurs där syftet är kollektiv styrka. Men det är som överallt, folk säger en sak när handledaren lyssnar, då säger man som det hör till. Efteråt är även (vissa) förtroendevalda homofober och sexister.
Vi fick höra att reglera kring alkoholservering blivit mer strikta. Detta sedan ett gäng blivande ombudsmän misskött sig under en inspektion.
Och jag tänkte på kokainfynden i riksdagen.
Jag tror det är därför jag inte är intresserad av att klättra, inte ens inom fackklubben. För makt och pengar korrumperar. Som en lokal Socialdemokrat som nu ska vidare uppåt sa till min ordförande:
- Ska inte du också ge dig in i politiken? Då slipper du jobba.
Jag tänker ofta på den gamle greken Diogenes, som med ljus och lykta vandrade längs gatorna i sina trasor till kläder. Med lyktan i hand sa han sig vara på ständig jakt efter en ärlig människa.
Nu menar jag inte att alla mina kurskamrater var oärliga, men det finns alltid mindre bra exempel. Kanske är det därför jag hellre drar mig tillbaka till mitt rum.
Vem vet, efter några fler kurser kanske jag blir mer social. Fast dricker man inte så är man konstig. Jag brukar sätta mig med de som är ensamma. Fast på den här kursen kände jag mig som den personen. Jag blev i och för sig förkyld i slutet, kanske var det innan det bröt ut som jag var lite nedstämd, det brukar hänga ihop.
En annan tanke är att vi åt hotellmat varje dag och jag tänkte på hur fort det blir vardag. Sedan tycker jag att det är slöseri med pengar, det blir onödigt lyxigt.
Återigen tänker jag på en kurskamrat på en medlemsutbildning för längesedan. En kille från en klädbutik såg mig låsa upp min rostiga antika cykel – ärvd av min far – efter kursens slut.
- Det är så man ska ta sig till en facklig kurs, sa han.
Jag höll med, jag tänkte även på att förr hade arbetarna säkert med sig egen matlåda på de fackliga mötena. Idag vräker vi i oss lyxmåltider på medlemmarnas bekostnad…
Fast pengar finns det, eftersom vi ju knappt strejkar längre. Och människor måste lockas till kurserna på något vis. Antagligen är det få arbetsgivare som uppskattar fackliga kurser på CV’t.
Jag skriver dit dem ändå.
Jag la märke till en sak när jag nämnde att jag mått dåligt och kämpat mycket psykiskt under mitt fackliga engagemang. De deltagare jag nämnde detta för var snabba med att avsluta den diskussionen, även när jag sa det efter att ha lyssnat på en annan person som också kämpat mycket med dåligt självförtroende. Inte heller han ville prata om det. Konstigt tycker jag. Det är ju sånt och den fackliga kampen jag vill diskutera med andra förtroendevalda, inte kallprat… Jag tror att jag är ganska bra på att få igång nära och djupa samtal, det är bara andra som inte är vana vid att prata om sånt, folk är för vana vid kallprat.
Jag hade sett fram emot att se LO-borgen och besöka riksdagen. Men det hade vår handledare strukit ur schemat, det tog för mycket tid från schemat, tyckte han.
Jag hade sett fram emot att se LO-borgen och besöka riksdagen. Men det hade vår handledare strukit ur schemat, det tog för mycket tid från schemat, tyckte han.
Jag skrev ett stycke arbetarpoesi som verkade uppskattas av kurskamraterna som applåderade, en kom till och med och gav mig en klapp på axeln och sa att den var bra. Handledaren sa att han var nära till tårar. Jag sa till mig själv att det hade ju varit bättre om jag lyckats få fram tårarna, men jag tyckte mig se en kvinnlig deltagare torka tårar. Egentligen hade jag förberett en längre text om mitt arbetsliv på lagret, men jag kunde inte se mig stå och läsa den och vi hade inte haft tid.
Jag funderar på att skicka in mitt poesistycke till föreningen arbetarskrivares antologi för 2025, det verkar inte som att min insändare till årets blev invald, jag har åtminstone inte hört något ännu. Annars kommer den och poesistycket upp här tänkte jag.
Flyget tyckte jag inte mycket i alla fall inte de där dånande och skumpiga propellerplanen, men tyvärr är alla LO-utbildningar på Runö, inte i Viskadalen, som jag gärna hade besökt igen.
Vem vet vilka jag möter på kommande utbildningar. Introverta som jag klickar ju med väldigt få människor, kanske klickar jag med någon. Det fanns inte heller någon annan från mitt län på plats. Tyvärr inte heller någon från Borås, där de flesta från kurserna i Viskadalen kom ifrån. Fast det är ju för långt ifrån mig ändå, om jag hade kommit någon närmre.
Nåja, de flesta verkar hålla fast vid de vänner de haft sedan tonåren. De som likt mig förlorat varenda en och till på köpet är introverta, de får nog nöja sig med kollegor och ytliga kontakter. Och så finns ju alltid litteraturen.
