Efter två jobb och lite arbetslöshet emellan är jag tillbaka i köket igen. Jag måste säga att det tog emot ordentligt att skicka iväg det där mailet för att fråga om jag kunde få börja igen. Trodde jag lämnat det där jobbet bakom mig. Men svårigheten att hitta ett annat gjorde att det var den möjligheten som fanns.
Det känns ändå skönt att vara igång igen. Gå upp tidigt, jobba fysiskt och bli trött. Samtidigt som träningen, som jag tycker så mycket om, blir lidande. Vissa dagar funkar det inte, speciellt inte på tisdagar när den slutar klockan 22, sen hem, duscha och varva ner och så upp 05.30 nästa morgon igen.
Men jag kämpar på, och för att överleva avstår jag då och då från att lägga mig tillgänglig i vikariesystemet. För att komma tillbaka och bli mer av den person jag känner igen mig själv som. Snabbtänkt, social och glad. Det har blivit försommar och det är så mycket som händer utanför jobbet. Kontrasten mellan jobbet och livet utanför det. Tacksamheten för vännerna som möter en och inte bryr sig om vad en jobbar med, utan istället ser ens person och har överseende när en är trött. Många av dem akademiker och långt ifrån min vardag i köket. F skriver: Du jobbar på tappert.
Arbetsplatsen är ökänd som köket ingen vikarie vill jobba på. Man lagar
5 eller 6 maträtter om dagen, från 20 till 150 portioner per rätt, som sedan packas i portionsförpackningar.
Ja, den där veckan… Det skulle bli gradering efter vårens träning på lördagen och jag blev bokad på ett centralkök hela veckan. Detta kök är det enda i kommunen som lagar mat på beställning åt pensionärer med hemtjänst. Arbetsplatsen är ökänd som köket ingen vikarie vill jobba på. Man lagar
5 eller 6 maträtter om dagen, från 20 till 150 portioner per rätt, som sedan packas i portionsförpackningar. Förutom städning innan hemgång är detta det enda en gör, tempot är konstant.
Musiken strömmar högt ur den stora högtalaren i köket, där det spelas allt från pop till elektronisk och arabiskt. A stretar på, han verkar av någon anledning alltid hamna i disken. Han nästan föser sig fram i sina trätofflor som är två storlekar för små så att hälen sticker ut en lång bit. ”Varför säger du inte till om att du behöver större skor? frågar jag. ”Jag har sagt till, men det händer inget”, svarar A.
Det blir eftermiddag och diskmaskinerna går mer och mer oregelbundet. Jag går fram till iPaden och lägger en låt i kön på Spotify. Efter en stund börjar den spela och jag inväntar om jag ska få någon reaktion. A går förundrat fram till skärmen. Jag frågar om han gillar den. ”Det är mitt språk”, utbrister han som om det vore första gången det händer. Rösten från den somaliska popsångerskan ljuder
vidare innan vi städar undan det sista och går hem för dagen.
A stretar på, han verkar av någon anledning alltid hamna i disken. Han nästan föser sig fram i sina trätofflor som är två storlekar för små så att hälen sticker ut en lång bit.
Vi steker biffar, lägger upp fryst fisk på blecken, kokar grytor och potatis. Veckan rullar på och det blir torsdag kväll och rent teoretisk skulle jag klara av att jobba fredagen också. Men har lovat mig själv att, om det är möjligt, inte ta jobb när det kommer att gå ut över det jag tycker är viktigt i livet. För
varför skall en annars jobba, om en inte får göra det? Min lojalitet och arbetsmoral får läggas åt sidan. Hemma på fredagen är jag apatisk trött fram till två-tre på eftermiddagen. Sen skriver jag till
de andra på träningen: Jag kan skjutsa till graderingen, vi ses imorgon!
