Det blev inga timmar på härbärget och jag fick inget svar varför. De lät bli att ringa bara, trots goda vitsord och referenser, men det var kanske menat att jag inte skulle tillbaka till en ännu tyngre arbetsmiljö än grundskolan, bland samhällets trashankar och utstötta?
Dessutom är ju arbetslösheten hög och det var säkert många som stod i kö för att få ekonomin att gå runt på härbärget, där hopplöshetens blues styr för både brukare och anställda. Kommunen och privata entreprenörer är knappast villiga att bekosta behandlingshem och bostäder till narkomanerna även om viljan finns att ta sig ut ur missbruket.
Nu harvar jag mig runt på A-kassan, vikarietimmar på en folkskola, några artiklar då och bristen på arbeten, ger ett befriande utrymme att skriva utan pressande scheman och stress, ska också sägas. Orden kan jag låtsas att jag förfogar över som mina och skildra verkligheten som jag upplever den i tillvarons brutalitet. Inbilla mig att det går att skriva sig fri från det som skaver och tär. Hela livet så har jag mött det förnedrande klassföraktet och myten om klassresor. Det gör nånting med en inuti som är svårt att ta på och arvet är knepigt att göra upp med.
Hela livet så har jag mött det förnedrande klassföraktet och myten om klassresor. Det gör nånting med en inuti som är svårt att ta på och arvet är knepigt att göra upp med.
Arbetarklassen är inte fin nog fick jag lära mig redan som liten flicka och vi ska vilja klättra uppåt, bort från våra misslyckanden. Kapitalismen som är beroende av vår arbetskraft, ska finnas utan att ges respekt och löner som det går att leva på. Går vi inte till jobben på vårdhemmet, skolan, städningen, pizzerian och sotar skorstenar, så faller golvet samman, men ingen tackar oss för det. Upproret kvävs medvetet och revolutionen uteblir. Jag började jobba inom vården när jag var sexton år och det är väldigt sunt att jag för första gången i mitt 57 – åriga liv, låter bli att pressa mig in i de kapitalistiska hjulen som egentligen bara arbetsköparna tjänar på, och jobbet som man gör har man ingen nytta av mer än att betala mat, el och hyra. Jag har äntligen fått självrespekten att säga nej och inte axla känslan av otillräcklighet när alla ofrivilliga krav bryter ner mig.
Det rätta språket ska användas: arbetsköpare, inte givare och inte tagare. Våra kroppar ägs av kapitalet och arbetsnormen, ger oss människovärde. Utan arbeten, ingen rätt att finnas till. Allt förtryck, som våra kroppar och sinnen bär på. Ingen kapitalist vill givetvis inte hjälpa dig och mig utan stenhårda lönelagen styr livsvillkoren. Vi längst ner i pyramiden ska trampas på. Vi de tärande som basen hånfullt kallas. Utanförskapets skampåle. Vi piskas hårdare av skattesänkningar för de snuskigt rika och ska nöja oss med brödsmulor. Andreas Cervenkas bok ”Girig-Sverige: Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika”, säger som det är. Rakt på sak och den borde alla läsa som sanningen om hur det ser ut. Det var länge sedan folkhemmet fanns och numer har högern tolkningsföreträdet, i debatterna och politiken. I valrörelsen talade ingen om inkomstutjämningar utan ett evigt malande om invandare som ska utvisas och arbetarklassen förbli vid sin läst.
I valrörelsen talade ingen om inkomstutjämningar utan ett evigt malande om invandare som ska utvisas och arbetarklassen förbli vid sin läst.
Vem minns August Strindbergs ”Liten katekes för underklassen”, Ivar – Lo Johanssons statarlängor och Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink” när litteraturkanon ska införas, så att vi införlivar kulturella borgarklassens värderingar? Det är inte arbetarlitteraturen som ska fylla våra bokhyllor och ge oss råg i ryggen. Det är inte folkbildningen som ska ge oss kunskaper och perspektiven att förändra. Glasögonen som gör att vi ser klart. Det är de välsituerades böcker om kungar, fransk poesi och nordiska gudasagor som ska införskaffas. Hårdraget kan det formuleras så hur eliternas bildningsideal ser ut och dikterar kunskapernas värden. Allt hänger ihop, det ena ger det andra. Vi ska ha maktens värdegrund som rättesnören. Rätta oss i ledet och niga och bocka.
Historien skrivs om och språket förändras. Neoliberalismen vann striden på knockout och sociologen Zygmunt Bauman förklarar i boken ”Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen”, hur det gick till att legitimera den nya ideologin. Vi ska konsumera oss lyckliga och miljonärerna jubla hela vägen till banken. Köpa märkeskläder, drömma om bostadsrätter, semesterresor, nya dyra bilar likt en hjärntvätt av konsumtionspropaganda. Tänk att det finns många som anser att fattiga mänskor ska nöja sig med havregrynsgröt, det är så cyniskt och taskigt att en blir rädd. Ät gröten och håll käften. Vi lever även i en ond samtid då migranter kan anklagas för att äta hundar och katter i amerikanska presidentvalet och i riksdagen skanderar SD och KD att vänstern skulle vara nazisterna. Instängda i bisarra polariseringar så hittar vi inte vägarna ut från vanvettet.
Det går runt, runt, hur vi förväntas tänka och känna i sociala medier och fläskiga tidningsrubriker. En mörk och destruktiv tidsanda, bryter ner hoppet och kampviljan, hos alla oss som ville göra världen möjlig att leva i och sjunga Internationalen med stolta stämmor. Den politiska uppgivenheten härjar i våra inre och ska lösas med psykofarmaka. Det vanligaste skälet till sjukskrivingar är utmattning, ångest och depression. Ryck upp dig och återvänd glad och stark till samma strukturer som gjorde dig sjuk. Vi ska vänja oss vid att må taskigt och sluta att klaga. I stället för att fokusera på skattefusket är det så kallat bidragsberoende som får skulden, för Sveriges så kallat dåliga ekonomi. Fördelningspolitiken är inte aktuellt att diskutera längre som huvudorsaken när välfärden monteras ner och klassamhället är tillbaka med full kraft.
Vi ska välta klassamhället! Det är egentligen det enda som behöver sägas. Agera! NU!
Är du lönsam, lille vän? Peter Tillbergs målning borde tapetsera varenda arbetsplats, börshuset och riksdagen. Det talas inte om klass längre och det finns ingen stark arbetsrörelse som mobiliserar. Jämt borde KLASS stå på barrikaderna och höras genom lögnerna och sveken. Klockan är 08:07 och ska jag snart skicka texten till Arbetarbloggen – ett forum som verkligen försöker att ge det arbetande folket cred och habitus att berätta med våra egna röster hur vi har det i den krassa verkligheten, där vi stretar på dag ut och dag in. Arbetets hjältar och hjältinnor.
Vi borde peppa varandra att protestera och inte resignera. När vi får 150 kronor i löneökning slå näven i bordet och strejka. Det räcker nu, res er upp alla trälar och säg ifrån! Vråla högt om orättvisorna och inte ta mer skit! Pengarna ska tas från de rika och ges till de fattiga. Vi ska välta klassamhället! Det är egentligen det enda som behöver sägas. Agera! NU!
