Någonstans på vägen kristalliserades mitt orubbliga jag.
Egentligen är det väl inte konstigt att jag är så dålig på att delta i gruppsnack om jag aldrig riktigt övat mig. Jag har nog alltid känt mig ensam och har väldigt svårt att starta konversationer. Det är inte det att jag inte är intresserad av andra. Jag lyssnar aktivt och skrattar och ler åt andras livshistorier vid middagsborden. Men jag måste uppfattas som tråkig av de andra då jag sällan har något att dela själv.
Kanske är jag rädd för att öppna upp på grund av uppväxten med mobbning och rollen som svarta fåret i familjen. Kanske var det det som ledde mig till lagret och fick mig att acceptera behandlingen. För mig räckte det med att någon hade användning av lilla obetydliga och värdelösa mig.
Jag trodde att jag skulle kunna öva upp mig på att prata i grupp på fackliga kurser. Men det är alltid andra som är pratglada. Då funkar det inte att bryta in bara för att få något sagt i ett sammanhang som någon annan påbörjat.
Jag har även fått det klargjort att folk inte verkar vilja lyssna på mina problem, trots att de vet att vi har det svårt på min arbetsplats. Men vad är det för solidaritet?
Jag har även fått det klargjort att folk inte verkar vilja lyssna på mina problem, trots att de vet att vi har det svårt på min arbetsplats. Men vad är det för solidaritet?
Jag sa att vi borde ha mentorer för nya fackklubbar och att de med fungerande lager borde stötta de som har det sämst.
Jag fick mothugg av avdelningsstyrelsen som sa: ”Nämn inte mentorskap, det är det snabbaste sättet att bränna ut någon, att ha ansvar för flera klubbar än sin egen.”
Vad är det för solidaritet?
Något är fel i dagens arbetarrörelse…
Kanske skulle jag lyssnat på min ordförande.
”Hugo, vad har styrelsen någonsin gjort gör att hjälpa VÅRT lager?”
Nej, det är bara medlemsantalet som ska upp, men sedan dalar det ner ingen. Jag har sagt till de högst uppsatta i min styrelse och avdelning att jag vill se mer kamporganisation framför intresseorganisation.
Oklart hur det ska ske, vi är gör bortskämda. Jag tycker inte om att vi ska resa till Stockholm och äta tre rätters varje kväll i en vecka för en facklig utbildning… Jag känner mig out of place på dessa fina restauranger…
”Men vi ska ju ha fika och äta gott” sa vår avdelningsordförande, när vi diskuterade ekonomi för utbildningar.
”Men vi ska ju ha fika och äta gott” sa vår avdelningsordförande, när vi diskuterade ekonomi för utbildningar. Vi är överens om att vi vill ha dem mer lokalt, men vi är inte överens om att vi måste äta och fika gott. Där hade jag kunnat skära ner. Men jag är van vid enkel mat. Jag är egentligen långt ifrån representativ för de flesta medlemmar. Svenska arbetare är för bortskämda jämfört med arbetare globalt. Kanske hade få kommit om sammankomsterna sett ut som nedan…
Som kontrast har vi arbetarfilmfestivalen där arbetarna själva lagade maten och tog emot swishdonationer, tyvärr var det få som swishade.
Läget får mig att tänka på ett avsnitt av serien ”Ett enklare liv”. En veterinär hade flyttat till Sri Lanka för att hjälpa gatuhundar via donationer. Hon slet hårt och levde knapert.
”Jämfört med England så har dessa djur det mycket svårare, det är här jag behövs.”
Sa hon.
En del kursdeltagare och anställda på förbundets rådgivning har sagt rakt ut att de saknar facklig kamp och hade velat arbeta på en arbetsplats där det fanns mer att göra fackligt. Jag tror dock att de hade lämnat arbetsplatsen innan de förändrat något. För det får vi höra av fackliga kursdeltagare: ”Varför byter du inte bara jobb?”
Och därför ser det ut som det gör på vissa arbetsplatser.
Det värsta är att jag även på fackliga kurser och i avdelningsstyrelsen (än så länge) känner mig ensam. Men vi är väl alla ensamma i slutändan…
Sedan har vi många högre fackligt uppsatta som fostrats i socialdemokraterna sedan barndomsben men aldrig själva tycks varit arbetare. Likväl kallas de organisatörer av arbetare… Byggs facklig kamp av att gå i 1 maj tåget och pridetåget en gång om året eller på fabriksgolvet? Och varför demonstreras det så sällan?
Var är Tesla demonstrationerna?
Var är de folkliga uppropen om arbetstidsförkortning?
Har vi en levande arbetarrörelse?
Hur många timmar hade fackligt förtroendevalda idag aktivistat utan att få ersättning för det?
Varför har många ombudsmän så hög BMI? Det är inte många som har arbetarkroppar, som vår arbetsmiljökonsult på lagret hade sagt. Se på våra gamla affischer på kämpade arbetare och jämför med dagens arbetarkroppar.
