Får en lärare känna att en del barnasjälar är för trasiga och bortom läkning och hjälp? Är det att ge upp eller att acceptera den söndriga platsen, där relationen kan börja byggas, och därifrån ta steg i snigelfart som kanske tar hela livet om det krävs? Du försöker och blir besviken. Du spottar i nävarna och börjar om. Du tar konflikten och ni blir sams och dagen efter är du sämst i hela världen igen. Det sägs att räddar du ett enda barn, så räddar du hela världen.
’Barnen på Bangatan, i den gamla arbetarstaden Malmö. Jag känner många barn som bor där. Mina forna elever som lämnat grundskolan och nu ska fixa att skapa hållbara liv. Jag vet att hjärtat kommer gå i tusen bitar om jag ser någon av dem sälja knark i gatuhörnen eller säljer sina kroppar i cyberspace mörka hemligheter, som en knappt törs tänka på. Jag måste tro att jag kan rädda rännstensungar precis som jag själv blev räddad eller Zlatan blev räddad av eldsjälar som aldrig gav upp. Förlora aldrig hoppet om mig!
En humanist bör inte göra det och att se nyktert och klart på alla hinder som står i vägen för att kunna nå fram till tillitslösa barn ska väcka helig vrede och som barnens lärare vråla på beslutsfattarna, så de inte törs annat än att tillsätta mer resurser. Vi lärare kan inte rädda barnen om inga stålar finns. Krasst, så det stinker. Jag har valt att sluta i grundskolan och ska återgå till att arbeta som behandlingsassistent igen jämte att skriva på nya böcker. Pundarna. Narkomanerna. Hemlösa. Jag vet att hjärtat kommer att gå i tusen bitar om jag ser mina forna elever hamnar där och jag är delaktig i skulden, som en av de vuxna som svek, i så fall.
Vi lärare kan inte rädda barnen om inga stålar finns. Krasst, så det stinker.
Varje dag skjutningar. Varje dag samtidens dystra tecken att samhället har tappat kontrollen och alla som borde få slut på en ändlös spiral av destruktivitet springer villrådigt omkring i panik tills nästa rubrik vrålar att allt går åt helvetet. Missförstå mig rätt, men det är faktiskt skönt att Aftonbladet avslöjar nazisternas chattrum, så vi för en gångs skull slipper höra att de enda som gör fel är invandrare och muslimer. Tänk om det erkännandet är exakt vad lärare behöver?
Xenofobin för barn med utländsk bakgrund får en fet smäll på käften och lärare kan säga: Kolla vitheten är terrorklassade, det är inte du. Hjärntvättade är vi allihop. Invandrare, gängen, muslimerna och ut ska de kastas varenda en från Rosengård och Rinkeby, så att Moder Svea kan pusta ut. Myntets ena sida är ”arierna” som hatar och de hatade ”blattarna” som slår tillbaka. Den sanningen måste sägas varenda sekund. Rasismens och människoföraktet. Yasin Byns urstarka och drabbande text Mitt Notre-Dame är ett vittnesmål från ”Orten”:
Politiker vägrar förstå
Att upplopp och brända bilar har blivit vårat enda språk idag
Ännu ett barn blir fyllt med skotthål idag
Så jag dricker mer än vad jag tål idag
Barnen som sprang efter bollar igår, går med bollar av stål idag
Det så idag, det så idag
Det går inte släcka bränderna i mitt Notre-Dame, oh, yeah
Det känns som de alltid drar oss alla över en kam, oh, yeah
Nedförsbacken som vi lever i, den är för brant, oh, yeah
Vi har sprungit ett tag utan att komma nånvart, oh, yeah
Sånger för barnen på det språk de delar och förstår. Detta är första dagen i vårt nya liv. Jag ser dig och om jag verkligen försöker, så kommer du även se mig. Jag och du, inte vi och dom. Här är platsen som reparerar skadorna. Vi kommer att klara det om vi hjälps åt. Lita på mig. Jag vet det. Vi grejar det. Vi kommer ro skeppet i hamn. Min pamflett. En politisk och medmänsklig gest och ett megastort tack till alla kidsen som stod ut med mina brister och fel och stunder då jag var okej att lyssna på.
