Det var allt för längesedan jag skrev här.
Jag har fortfarande inte köpt någon laptop, så jag skriver på min mobiltelefon.
Nu är jag lite äldre och ensammare på den här jorden. Semestern känns kortare för varje år. Juli är regnigt i traditionell ordning. En del tid gick åt att säga farväl till min tvillingbror som gick bort i maj. Hade vården och byråkratin kring LSS fungerat bättre så tror jag att han hade levt längre.
Varje gång ringde mig ringde på jobbet och jag var tvungen att gömma mig från chefernas vakande ögon för att ta samtalet befarade jag det värsta och nu hade den dagen kommit:
”Din bror finns inte mer.”
Tydligen stod det även i media, där de menade att om man bor på ett LSS-boende så borde det ju finnas någon som har ansvar för brukaren. Då ska man inte hittas i en pöl med blod på golvet på morgonen…
Tydligen stod det även i media, där de menade att om man bor på ett LSS-boende så borde det ju finnas någon som har ansvar för brukaren. Då ska man inte hittas i en pöl med blod på golvet på morgonen…
Jag gav upp hoppet till gud när jag var runt 11-12 år. Allt blev bara värre i barndomshemmet trots att jag bad varje kväll. Vart annars ska ett barn vända sig när problemet ligger i familjen?
Så jag satt mig inte och grät. Samtidigt väntade en stor förhandling där jag visste att det var jag som skulle föra ordet. Jag hade även fått flytta fram den pga att jag varit sjuk och nu visste jag att över 20 personer varnat med att lämna facket om de inte fick något svar snart. Jag kunde inte inte gå hem och sörja. Så jag sa ingenting till någon.
Förhandlingen gick inte bra, jag var arg och upprörd och tankarna var överallt.
På eftermiddagen hade mina kollegor gått hem och jag körde runt ensam med tårar i ögonen på mitt straffschema.
Dagen efter tog jag permission en dag.
Chefen sa att jag kunde fått någon dag till, men det står en dag i vårt avtal och jag som facklig representant tänker inte ta en dag mer än vad andra har rätt till. På samma sätt tycker jag att högt uppsatta människor inom facket (alla är/har inte varit arbetare) borde få samma procentuella löneökning som de själva lyckats förhandla fram, inte mer.
Min kollega i styrelsen ringde och jag sa att jag visste det dagen innan men kände mig tvungen att gå på förhandlingen.
Chefen sa att jag kunde fått någon dag till, men det står en dag i vårt avtal och jag som facklig representant tänker inte ta en dag mer än vad andra har rätt till.
Jag sa att jag varnat ombudsmännen om att vi håller på att förlora medlemmar och att vi lär förlora dem beroende på utfallet av förhandlingen, att vi hade önskat uppbackning redan under förhandling, men att vi inte fått det. Att kollegor frågat mig varje dag i veckor om detta och att jag var tvungen att få det gjort så att jag kunde släppa det, annars hade jag väl kollapsat mentalt igen.
Tydligen ska vårt förbunds ordförande komma på besök i höst där vi ska diskutera avtalsrörelsen. Vi får bara skicka två. Min ordförande frågade mig vilka som ska gå.
”Gå du och en annan, jag har varit iväg på mycket i år, det är er tur.”
Tyvärr märker jag att många verkar se fackligs positioner som positioner inom arbetslivet. Att facket är som en arbetsplats, även här ska det klättras.
Jag gillar det inte.
Det finns inget intresse från min sida att fjäska in mig hos en förbundsordförande.
Teamsmöten där högre uppsatta är med brukar tyvärr vara mycket av en envägskommunikation. Och jag ser med avsmak på deras höga löner och undrar vad den nivån gör med deras personliga politiska intressen. Vad ska de med så mycket pengar till när förbundens ekonomi ser ut som den gör? De borde ha mycket högre krav på sig, lite som officerare inom Frälsningsarmén.
Nej, då jobbar jag hellre och som studieansvarig så vill jag hellre lyfta fram mina kollegor och se dem utvecklas.
Sedan ska vi presentera hur vi diskuterat önskemål kring avtalsrörelsen med medlemmarna, men de vet att vi inte har möjlighet att ha mer än två möten om året på en så stor arbetsplats. Och vårt möte är i oktober, vilket är för sent.
Teamsmöten där högre uppsatta är med brukar tyvärr vara mycket av en envägskommunikation. Och jag ser med avsmak på deras höga löner och undrar vad den nivån gör med deras personliga politiska intressen.
Vi får se hur vi åtminstone ska ge medlemmar en chans att göra sin röst hörd. Tyvärr är engagemanget lågt och få verkar ens läsa på vår anslagstavla. Dessutom är det vi i styrelsen som ser hur vissa delar av avtalet utnyttjas på fel sätt av arbetsgivaren. Jag tror att vi kommer att ha en bra lista på vad vi vill trycka på utöver självklarheten, arbetstidsförkortning.
I övrigt har jag varit på min andra kurs på Runö, kvalificerad förhandlingsteknik”, verkar som att man skulle gått arbetsrättstrilogin först, men det gick bra, kul med förhandlingsspel. Jag är fortfarande den dom uppfattas som tillbakadragen och tystlåten utanför klassrummet. Men jag har svårt för kallprat, jag har ju inte så mycket att dela med mig av. Jag plockar lådor på jobbet och har aldrig haft råd att resa. Mina resor har skett via böcker, film och spel. Mina veckor har varit sig lika. En dag där jag träffar min far, en dag gick till min tvillingbror osv. Inga barn, det blev inte så.
Angående min brors bortgång så har det åtminstone lett till att vi kommit överens om att ha en släktträff i höst på min mammas sida. Har dålig kontakt med släkten.
