Idag var, återigen, en hemsk dag, en dag där man får springa överallt och känna att man inte har koll på något och hoppas på det bästa. En dag där man känner sig otillräcklig och har gråten i halsen. En dag då man bara vill springa från avdelningen men stannar kvar för familjernas skull.
Det var fullt på alla avdelningar, det kom födande med värkar, oanmälda, och vi kunde inte hänvisa dom någonstans, det blev pusslande och flyttar för att få allt att gå ihop.
Det var fullt på alla avdelningar, det kom födande med värkar, oanmälda, och vi kunde inte hänvisa dom någonstans, det blev pusslande och flyttar för att få allt att gå ihop.
Vi barnmorskor vänder ut och in på oss, dag in och dag ut, vi ger vårt allt för att ge den bästa vården vi kan utifrån helt usla arbetsförhållanden. Vi är alltid flexibla, ställer upp och släcker bränder här och där, då man vet att ens kollega har det lika tufft som en själv. Det känns riktigt kasst att älska sitt jobb men inte kunna ge det stödet/den vård varje familj förtjänar i den viktigaste, mest utsatta stunden i sina liv. När kommer detta ändras? När kommer den etiska stressen sluta? När kommer vi kunna utföra vår profession som den är menad att vara?
När kommer vi kunna utföra vårt yrke som det är tänkt att vara?
Jag har världens bästa yrke men med helt hemska arbetsförhållanden, nu får det vara nog.
Mabel, barnmorska på förlossningsvården
