Medarbetare kallas vi, det innebär att vi kan placeras om.
Vi är alla lagermedarbetare på pappret, vilket innebär att vi när som helst kan placeras var som helst på lagret då någon som har ett papper där det står operativ chef, lagerchef eller processansvarig anser det befogat.
I policys blir det mer formellt och allvarligt. Här ser vi istället begrepp som underordnad och överordnad. När jag under plocktruckens färd genom ändlösa hyllor penetrerar arbetsdagens tjocka dimma, undrar mitt sinne stilla vad dessa stämplar gör med de människor som lyder, verkar, lever under dem.
Vi har till exempel teamledare. Den här titeln innebär att för ett minimalt pålägg kan man agera spion och tilldela fina uppdrag till operativa chefens fru, kusin eller landsman som ska ses som bäst och näst på tur att bli krönt med ett papper med högre titel. ”Fackklubben har ingen kommentar”, står det i protokollen över positioner som varit tillsatta innan annonsen kom upp. Nu senast fick en kollega gå på intervju för en position och började jobba samma dag. Det är ju viktigt att följa protokoll säger processansvarig.
Plockare är längst ner i pyramiden. För en utomståendes ögon är det kanske rampen (återvinning) som är längst ner, men de får jobba skift och tjänar bra.
Det värsta är att klasserna inom klassen lagermedarbetare ser ner på varandra. Exempelvis är det bara plockare och truckförare (de står högre upp, för de får sitta ner mer än 30 minuter om dagen och slipper lyfta 8 ton 8 timmar om dagen) som engagerar sig i facket.
Det värsta är att klasserna inom klassen lagermedarbetare ser ner på varandra. Exempelvis är det bara plockare och truckförare som engagerar sig i facket.
En gång var det en tjänsteman som ordförande som jobbade som transportplanerare. Den personen jobbade bara fackligt för sig själv, fixade högre lön till sig själv och lämnade sedan sitt uppdrag.
Vi hade även en teamledare som ordförande ett tag. Han satt på två stolar och det tyckte fackets avdelning var bra. Då kan han ju påverka mer. På mötena sa han att deltidarna inte bör skriva på kontrakt för heltid.
”Då måste företaget till slut höja era timmar permanent” sa han.
När vi efter mötet var tillbaka på golvet gick han i vanlig ordning runt i sin roll som teamledare och frågade om vi ville jobba heltid de kommande 2 veckorna. Det bidrog nog mycket till att folk gav upp hoppet om facket. Ordföranden använde positionen till att klättra till operativ chef och nu har han lämnat fackklubben. Nyligen konfronterade en kollega honom om hans svek mot sina kollegor. Han bara ryckte på axlarna, flinade och sa: ”Sån’t é livet mannen.”
Nyligen konfronterade en kollega honom om hans svek mot sina kollegor. Han bara ryckte på axlarna, flinade och sa: ”Sån’t é livet mannen.”
Flera av de som var i klubben under hans tid är nu chefer. En av dem brukade på min avdelning be plockare skriva under på kontrollpappret där allt såg ok ut för att sedan skriva kommentarer om plockaren i efterhand, ”han stod och pratade i gången”. Osv. Sådana kommentarer gör att man stiger i rang. Här premieras knivar i ryggen.
Fast är det inte oftast så att den som vill klättra i pyramiden klättrar på andras ryggar? Kanske är det därför högre chefer alltid har ett visst opålitligt utseende eller aura omkring sig. Tidigt ser jag på en del chefer att det här är ingen jag vill vara nära eller anförtro mig till. Det kan vara i sättet de uttrycker sig eller i blicken de ger de som är underordnade dem. Sånt får mig att aldrig vilja resa mig från min position längst ner i skitgörat. Tänk att umgås med dem hela dagarna, man blir ju som man umgås. Vi längst ner har åtminstone friheten att tala fritt, det är en oerhörd frihet, vi är ju bara dumma medarbetare, så det är förståeligt om vi uttrycker oss opassande. På tal om opassande har jag hört att man kan klassas som ”obekväm”. Jag undrar vad de stämplat mig som. Jag har kommit med alldeles för många egna tankar internt, till och med kritiserat folk på huvudkontoret har jag gjort, trott mig veta bättre än överheten…
Vi längst ner har åtminstone friheten att tala fritt, vi är ju bara dumma medarbetare, så det är förståeligt om vi uttrycker oss opassande.
Man ska inte ”snacka” för mycket, helst inte alls. Det är bäst för envar att hålla käften och jobba så hårt man kan. Ingen kommer att varna dig för att du sliter för hårt, det blir ju bara ditt eget problem när den dagen kommer, den dagen kommer.
Länge tyckte jag att det var korkat att inte alla roterade mellan enkla uppgifter som att köra skjutstativstruck, hantera returer, köra in frysboxar i boxmaskinen och återvinningshantering. Om man istället väljer att hacka ner uppgifterna i dess beståndsdelar och sätta en människa som ansvarig för varje uppstyckad del av arbetet blir jobbet mycket tråkigare, mer belastande för alla parter och det blir svårare att bemanna vissa positioner vid vabb eller sjukdom. Samtidigt förhindrar företaget genom denna splittring att fackklubben växer sig stark. Detta genom att skapa konkurrens för varje liten brödbit. En brödbit kan vara inbillningen att du som truckförare har högre status än en plockare för att du slipper lyfta tungt, men har du inte redan läkarintyg på att kroppen är oförmögen till annat så kan du när som helst flyttas ”ner”. Resultatet är att alla nämnda positioner består av en oerhörd mängd repetitioner av samma rörelse oavsett position. Alla positioner har nu sina egna krämpor.
Genom att dela upp arbetsuppgifterna förhindrar företaget att fackklubben växer sig stark. Resultatet är att alla nämnda positioner består av en oerhörd mängd repetitioner av samma rörelse. Alla positioner har nu sina egna krämpor.
Jag har påpekat att rotation vore vettigt för alla parter. De gånger de högre chefer roterat plockare har de enbart roterat till att plocka från en annan hylla, vilket jag finner högst tragikomisk. Ofta väljer de ut personer som har en kollega eller två som de är god kollega med, då pratas det för mycket i gångarna och det har de fått för sig att kalla ”arbetsstopp”.
Länge trodde jag att de kanske skulle lyssna om jag hade en annan titel, något fackligt, men det hjälpte inte heller.