Nu har jag blivit invald som styrelseledamot i mitt förbunds lokala avdelning.
Jag minns att Jenny Bengtsson skrev något i stil med att arbetarrörelsen av idag inte är optimal, men att det ändå är bättre att försöka förändra den inifrån. Ja, det är åtminstone bättre än att knyta näven i fickan.
Nu måste jag måste verkligen införskaffa en laptop, för det kunde inte förbundet låna ut till mig. Tänker att jag hade kunnat skriva här oftare då också. De få tillfällen jag tar mig tiden till att skriva upptäcker jag hur mycket jag saknat det. Men det fackliga tar all tid. Ändå undrar jag i slutet av dagen vad vi har uppnått.
Och så kände jag att det var min plikt som ledamot att delta på 1 maj, även om jag helst sett att vi i förbundet hade ett eget tåg. Men samtidigt finns det styrka i flertalet.
Jag fick frågan om att vara fanbärare, hade de frågat mig ett år tidigare så hade säkert mitt låga självförtroende sagt nej. Min nya styrelsekollega visade mig hur jag skulle bära stödet för fanan och gav mig lite tips och stöd.
Mina kamrater i styrelsen var glada att se mig där. Jag fick frågan om att vara fanbärare, hade de frågat mig ett år tidigare så hade säkert mitt låga självförtroende sagt nej. Min nya styrelsekollega visade mig hur jag skulle bära stödet för fanan och gav mig lite tips och stöd. En mycket vacker blodröd fana.
-Vi har köpt in den största fanan med det längsta skaftet, sa min ordförande.
-Se till att vinkla den så att du inte fastnar i porten, skrattade han.
Jag inspekterade fanan närmare och la märke till spjutspetsen på toppen.
-Jag får skya så att jag inte spetsar någon på vägen, sa jag.
-Det är gör inget, bara det är en borgare, fick jag som svar.
Enade vi stå, söndrade vi falla, läste jag på ens sidan av vår fana. Och jag tänkte på alla våra arbetarförfäders kamp.
-Så du blev fanbärare? sa en anställd på avdelningen, det är en livsuppgift.
Och jag undrade hur länge min kropp kommer klara mitt lagerarbete…
-Någon som inte köpt Socialdemokraternas 1 maj-pin? sa en funktionär bredvid mig.
Min ordförande undrade om jag inte fått den hemskickad och frågade om jag inte var medlem i deras lokala förening. Tydligen tävlar de med IF Metall angående hur många i styrelsen som innehar flest poster inom lokalpolitiken.
-Nej, sa jag. Jag var ju där för mitt fackförbund, tänkte jag och vi hade varken eget tält eller pin.
Dags för uppställning. Jag bar fram vår fana och kände värken i axeln och armbågen, jag undrar när det är min tur att operera min arm, tänkte jag.
Det var en mäktig känsla att gå med de andra fanbärarna och trummisarna framme i tåget. Det slog mig att ingen sjöng med till Internationalen som trummades, ingen skanderade slagord. Och medan jag försökte hålla fanan i styr tänkte på hur urvattnad arbetarrörelsen blivit. Kanske har vi tagit vårt arv för givet?
Jag bar fram vår fana och kände värken i axeln och armbågen, jag undrar när det är min tur att operera min arm, tänkte jag.
Många äldre kollegor som inte orkar springa lika fort som de yngre förmågorna hade fått arbetstiden reducerad, men trots mina uppmaningar att demonstrera med fackförbundet kom endast 3 kollegor. Jag ska inte klaga eftersom jag själv aldrig varit med, dock vill jag minns att har jag fått arbeta 1 Maj fram till nu. Och alla våra deltidare jagar ju röda dagar.
En annan sak jag funderade på var den enorma folksamling som dagen innan samlats för att se en hög med pinnar brinna och dricka sig berusade. Det kändes som om hela staden var där, men för vad?
Jag är glad att flera fackförbund nu lyfter frågan om arbetstidsförkortning, hur ska de som kommer efter oss annars orka arbeta till pensionen? För mig själv känns det ganska kört. Jag har som flera andra tvingats till att sätta mitt hopp till börsen för att kanske kunna slippa undan tyraniet i förtid, om min hjärta och mina leder orkar så långt…
När jag kom hem köpte jag ändå 1 Maj märket på nätet, som ett minne i brist på förbundets märke.
Folkhögskolornas tillkomst och fortsatta existens har vi trots allt Socialdemokraterna att tacka för. Våde de och partier längre ut till vänster tycks dock leva på gamla meriter och doktriner, varav meriterna främst egentligen tillhör Socialdemokraterna.
Under ett annat samtal med min avdelningsordförande frågade han också om jag var intresserad av politiken. Jag sa att det är för mycket kappvändande och lika mycket kompisgäng som på de privata arbetsplatserna. Det är för korrupt och jakten på pengar och positioner är likadan.
-Men det behöver ju inte betyda att Du blir korrupt, sa han…
Hur som haver. Jag är tacksam för den utveckling som jag fått via mitt fackförbund under bara ett år.
Som en kollega sa:
-Vi har utvecklats mer via facket än vad vi gjort på arbetsplatsen under alla dessa år, och det (att vi inte utvecklats på vår arbetsplats) är fel.
