Jag vaknar utvilad.
Släpar mig upp ur sängen, som inte har några ben, men vi har precis flyttat och behöver möbler innan det blir tal om sängben. I bland har jag min laptop på en hylla på sängbordet, i bland i vårt hemmakontor. Jag bländas alltid av det starka ljuset och suckar över Macbookens dånande välkomstmelodi, när jag fäller upp skärmen på datorn. Knappar in min kod och möts av gårdagens arbete.
Samtidigt som jag sätter mig aktiv i portalen (ny regel, man är kanske rädd att vi inte arbetar annars, trots att vi alltid gjort det?) så kollar jag vilka kollegor som är vakna. Deras gröna ikoner förmår mig att hoppa upp ur sängen och släntra iväg till hemmakontoret på andra sidan lägenheten, för att inte väcka min sovande sambo.
Jag loggar in i Discord och öppnar vår röstkanal. Gött snack heter den. Pingar mina kollegor att jag sitter där och väntar. Inom någon minut ansluter de, och vi hälsar varandra god morgon, eller förmiddag, eller eftermiddag, i det utrymme som blivit vårt kontorshotell. Och medan vinsten utvinns, mellan möten, och toapauser, och besök ner till tvättstugan, spenderar vi vår vardag ihop. Vi har valt varandra och delar våra tankar och röster med varann genom cyberspace medan solen varvar himlen utanför.
Discord fungerar som vår klagomur, vårt vardagsrum och vårt kök, vårt kontor och vår tillflykt. Vi samlas, bryter bröd, diskuterar orättvisor och stöttar varandra. Utan att se mina kollegor vet jag om deras ryggont, jag hör deras bebisar jollra, jag lyssnar på deras drömmar och deras… drömmar. Jag såg en TikTok där en feministisk tänkare pratade om att återta skvallrets kraft – att kommunikationsutbyte varit kritiskt för att förtryckta grupper skall kunna varna varandra om eventuell fara. Jag tror på skvallrets kraft – arbetande kvinnors äldsta verktyg.
Den som påstår att arbetare endast är effektiva när de befinner sig fysiskt på plats, har aldrig smattrat iväg 100 svar på kundfrågor samtidigt som de blivit regerande mästare i Bobble Bash.
Den som påstår att arbetare endast är effektiva när de befinner sig fysiskt på plats, har aldrig smattrat iväg 100 svar på kundfrågor samtidigt som de blivit regerande mästare i Bobble Bash (ett spel i appen Discord, tänk pinball).
Har dessa kritiker någonsin upplevt att kontoret fungerat som en skola – en plats för utbildning, utveckling och lek? Ett forum för utbyte av idéer, känslor och kreativitet? Kan det vara så att de inte värdesätter denna gemenskap enkom för att de själva aldrig upplevt den?
Jag somnar trött. Inte fullt lika trött som om jag befunnit mig i kollektivtrafikens sorl i två timmar rundtur, suttit under likbleka lysrör på kontoret, och sedan släpat mig hem genom snömodd i blöta skor, men tillräckligt trött för att somna.
Och vakna utvilad.
