På måndagen den 22:a januari höll vi på min arbetsplats en tyst minut vid lunchtid för att hedra minnet av den lokförare som omkom i Ramseröd, som ligger öster om Uddevalla. Han som körde pendeltåget en morgon rakt in i en lastbil som fastnade på spåret innan bommarna hann fällas ner. En lastbil som dessutom var lastad med betong.
Det var en tyst minut som hölls i hela Sverige, på SJ-ledningens initiativ.
När jag tog del av nyheten veckan innan om just den dödsolyckan kunde jag inte låta bli att vara så illa berörd. Kanske för att det den här gången råkade handla om en person som är verksam i min bransch (tåg). Jag kände inte personen i fråga och vi jobbar inte på samma företag, men ändå tänkte jag att det lika gärna hade kunnat vara en kollega till mig. Det är en människa vi pratar om, som förlorat sitt liv under sitt arbetspass men som numera bara är en siffra i statistiken.
Jag kände inte personen i fråga och vi jobbar inte på samma företag, men ändå tänkte jag att det lika gärna hade kunnat vara en kollega till mig. Det är en människa vi pratar om.
Efter den tysta minuten förväntades vi att återgå till våra arbetspass. För mig var det en oerhört märklig känsla. Ska vi låtsas som om allt är som vanligt? Att det som drabbade lokföraren inte kan drabba någon av oss andra?
Om man kollar de senaste åren på antalet dödsolyckor på arbetsplatser, enligt Arbetsmiljöverket, ser siffrorna ut så här: 2021: 39 döda, 2022: 40 döda, 2023: 57 döda, och i år har hittills tre omkommit. Sammantaget blir det alltså 139 människor som omkommit på sina arbetsplatser bara de senaste tre åren.
Herregud, tänker jag, det är 139 människor för mycket!
Dödsolyckor borde vara en betydligt större politisk fråga än vad som förefaller idag. För mig är det inte bara en arbetsmarknadspolitisk fråga, utan i grund och botten en kamp för varje människas lika värde.
I dagarna har jag tänkt på filosofen Judith Butlers insiktsfulla tes om tragedins politik, som hon formulerade i samband med terrorattackerna mot World Trade Center 11:e september 2001: ojämlikhet existerar inte bara medan vi lever, utan den följer med oss även efter döden, ty vilka kroppar anses värda att sörja?
Dock anknyter jag inte Butlers frågeställning till de internationella konflikterna, även om det självfallet finns anledning att göra just det i dessa tider. Just här och nu råkar jag tänka på det svenska klassamhället, vars socioekonomiska skillnader ökat markant de senaste 30 åren och som i förlängningen påverkat vår människosyn betydligt mer än vad vi tror.
Just här och nu råkar jag tänka på det svenska klassamhället, vars socioekonomiska skillnader ökat markant de senaste 30 åren och som i förlängningen påverkat vår människosyn betydligt mer än vad vi tror.
Jämlikhet handlar inte bara om materiella villkor, utan även den Judith Butlerska frågan om vems kroppar som anses värda att sörja.
Idag finns det dessvärre en utbredd tystnad hos såväl traditionella medier som bland flera riksdagspartier kring dessa människors dödsfall. En tystnad som skänker legitimitet åt idén att dessa arbetstagare inte anses värda att sörja. En acceptans. En normalisering. Att alltsammans mer eller mindre avfärdas som olyckliga, enskilda och isolerade företeelser, i stället för symptom på allvarligare, strukturella brister med dödliga utgångar.
