När man jobbar ombord tåget under vintertid, finns det mycket att berätta om. Snöstormar. Växelfel och förseningar. Den avstängda värmen på ena tågfordonet. Avstängda fotsteg och halkrisken på perrongerna. Den iskalla kylan (-18°) som biter en, samtidigt som man blickar ut mot soluppgången längs de snöklädda landskapen. Att man ska ha morgonturer, varav den allra tidigaste börjar halv fyra.
Jag vill berätta om en annan, mer enkel sak som sker under mina arbetspass på vintern: nämligen den barnsliga glädjen i att hacka bort isen från tågfordonet.
Att hacka sönder isen, se den spricka, lossna och slutligen falla ger mig ro.
Så här är det: under vintertid bildas det is längs fram på tåget. Tågpersonalen har tillgång till en hammare för att undanröja isen. Jag brukar ta tillfället i akt under våra tågvändningar (vi står vid perrongen ca 20-30 minuter innan avgång), när vi ska vända från en destination och åka tillbaka till vår stationeringsort.
Att hacka sönder isen, se den spricka, lossna och slutligen falla ger mig ro. Det är något oerhört avstressande att sätta på sig den orangea reflexvästen och fokusera på att få bort isen. Det är som att jag glömmer bort att kylan finns. Man låter bara händerna göra sitt, utan att man behöver tänka alltför mycket.
Mina kollegor delar inte riktigt samma entusiasm när det gäller att hacka bort isen, men det är okej. Vi har alla olika sätt att försöka finna njutning under den kallaste årstiden.
