Hösten har varit riktigt tuff, men efter en välbehövlig ledighet över jul och nyår har kroppen kommit ner i varv. Innan jag gick på ledighet fixade vi ett fint luciatåg tillsammans med barnen. Sedan var det som att kroppen checkade ut. Allt gick i slowmotion och det enda jag tänkte på var att få gå hem och sova.
En jul och nyårsledighet senare så är allt som vanligt igen. Jag skuttar till jobbet, möts av kramsjuka barn och skuttar sedan hem igen. Jag älskar ju mitt jobb. Iallafall i några veckor efter semesterperioderna. Jag har ju världens bästa kollegor och privilegiet att vara någon slags viktig person för ett gäng unika individer mellan 1 och 3 år. Ett gäng som äger en stor del av mitt hjärta.
Jag älskar ju mitt jobb. Iallafall i några veckor efter semesterperioderna.
Att jag älskar mitt jobb är dock min stora sorg. För vem vet om återhämtningen veckorna över jul eller sommaren kommer att räcka nästa år? Eller året efter? I år får vi knappt beställa in undervisningsmaterial och helst inte vikarier heller för den delen. Politikerna sparar pengar. Till krig och liknande planer som våra politiker har.
Jag önskar att någon tänkte på barmen istället. Eller vi välfärdsarbetare som ändå har något ömmande i oss kvar. Det där ”kallet” som man talar om i folkmun och vilket politikerna medvetet utnyttjar.
