Idag sjukskrev jag mig. Till och med tårarna var på väg när jag låg i soffan efter att ha meddelat min fackklubb att det blivit för mycket, jag hatar att medge mig besegrad av nötterna till chefer. Det blev för mycket till slut och jag är nu orolig att förra årets insomnia är på väg tillbaka. Det tär på psyket att dagligen ha ett ärende med arbetare och chef, att varje mail och informationsblad jag skriver granskas av både lokala chefer och huvudkontoret för att hitta minsta lilla sak att sätta dit mig för.
Att behöva sitta och förklara de enklaste saker på en femårings nivå för chefer utan utbildning eller förståelse i arbetsrätt eller arbetsmiljö, utan resultat.
Att behöva sitta och förklara de enklaste saker på en femårings nivå för chefer utan utbildning eller förståelse i arbetsrätt eller arbetsmiljö, utan resultat.
Att sitta på möten och hela tiden bli avbruten av chefen när jag ska säga något.
Att behöva förklara att en person som redan mår dåligt av sin situation och arbetsförmågenedsättning inte mår bättre av att sitta på ett kontor och stirra in i en vägg för att vänta ut tiden istället för att bli arbetsbefriad och gå hem med bibehållen lön, eller utbilda sig. Jag sa att eftersom hans chef kommenterat hans bristande svenskkunskaper så har jag nu lånat honom en bok som han kan sitta och läsa på sitt kontor (Världen vi lämnar, en av föreningen arbetarskrivares antologier med berättelser från olika arbetaryrken).
Men det var de också emot (oklart om det var på grund av bokvalet), ingen mobil och ingen bok, han har ju inte betalt för att läsa. Jag frågade om det är kunskapsförbud på det här bygget, det hade ju förklarat ett och annat om chefernas bristande kompetens, tänkte jag. Jag påpekade att jag ser det hela mer som en form av tortyr, men frågade om det kanske rörde sig om en slags meditationsuppmaning? Ja, tillslut blev jag så trött att diskussionen urartade så här. Men det var efter att arbetaren gått ut från rummet.
Borde de inte förstå att det är deras företagskultur det är fel på när ingen vill gå ensam på möten med dem, signera dokument eller ha ett samtal utan att kunna spela in det för att ha som bevis? Har de inte förstått att folk blir trötta på att papper som lämnas in inte registreras och att arbetsgivaren inte kan hitta dem när de ber om dem? Osv osv.
Borde de inte förstå att det är deras företagskultur det är fel på när ingen vill gå ensam på möten med dem, signera dokument eller ha ett samtal utan att kunna spela in det för att ha som bevis?
Jag är glad att jag hade orken att hjälpa till med tre medlemsmöten i rad med övertid och utmattningskänsla varje kväll.
Mitt enda mål med mitt fackliga engagemang är att skapa en bättre arbetsplats för de som kommer efter mig, för min kropp och knopp är så trasiga att jag knappt vet om jag kommer orka vara kvar i ett halvår till. En kollega sa till mig så sent som igår att “Här måste man sjukskriva sig då och då, för att kroppen ens ska orka.” Jag håller med, men jag har märkt att jag kämpar på trots att jag borde stannat hemma och vilat upp mig för att orka med allt som finns att ta tag i (vi hinner inte ens hälften) vad gäller det fackliga, eller snarare, att hålla det skeppet flytande.
De kommer krypande, de sömnlösa nätterna, kortisol byggs upp i kroppen på grund av för mycket stress under dagen och gör att jag vaknar vid klockan tre på natten. Sedan ligger jag där med tankarna snurrandes i huvudet. Ibland somnar jag om och vaknar upp igen på grund av en mardröm om jobbet.
De kommer krypande, de sömnlösa nätterna, kortisol byggs upp i kroppen på grund av för mycket stress under dagen och gör att jag vaknar vid klockan tre på natten.
Nu vill de ändra mitt schema och sätta mig på en kall avdelning, vilket jag inte kommer klara fysiskt på grund av astma. Det schemat hade även förstört min sömn ännu mer och jag hade inte kunnat träffa min sjuka bror och min gamla pappa. Först tänkte jag att det skulle bli intressant att testa förtroendemannalagen, men jag vet inte om det hade hjälpt och på det här företaget drar de ut länge på förhandlingar. Jag ska prova och se om min vårdcentral kan ge mig ett intyg. Jag skrev även om min trasiga kropp som inte kan repareras på grund av sömnbrist, men svaret brukar bli att jag ska byta jobb, till vad?
Min sambo är städerska och hon vill också bort från sitt jobb. Jag har mina gamla högskolepoäng, men det känns som att bäst före datumet har passerat. Vissa behöver bara ha rätt stamtavla för att få ett jobb, andra studerar i år utan napp, som jag och min far. Sånt påverkar självförtroendet extremt negativt.
Vissa behöver bara ha rätt stamtavla för att få ett jobb, andra studerar i år utan napp, som jag och min far. Sånt påverkar självförtroendet extremt negativt.
Det bästa med det fackliga engagemanget är kurserna. Arbetsgivarna ska utveckla oss, men det gör de inte. Inte våran i alla fall. Men fackliga kurser måste de skicka oss på (tro mig, de stretar emot), då kan vi utveckla oss själva. Den ständigt närvarande känslan av att det är för sent infinner sig självklart även här. Men nu när jag just skickat en förfrågan om arbetsförmågeintyg är den känslan allt för påtaglig. Om inte mitt självförtroende varit så sargat och min världsbild så felaktig så hade jag kanske engagerat mig tidigare. Men det handlade även om att jag ännu inte lidit tillräckligt själv antar jag, eller sett tillräckligt med skit som andra utsatts för. Kanske tänkte jag att positionerna ju ändå var fyllda, innan det började kollapsa.
“Så var det med det” är titeln på Jan Emanuels memoarer som jag införskaffade på bokmässan, det är den enda signatur jag fick i år. Jag hade velat ha Thåströms också, men jag ser inte vitsen med att en bok fylld med låttexter ska ta upp bokplats i min lilla etta, mina bokhyllor är ju sedan länge överfyllda och böcker ligger i högar på golvet. Då kan man ju lika gärna lyssna på låtarna.
I en podcast förklarade Jan att meningen bakom hans motto är något i stil med att vi inte ska se tillbaka för mycket och överanalysera det som varit. Istället ska vi säga så var det med det. Sedan kan och bör vi dra lärdom av det som varit, blicka framåt och ta oss an nästa sak. Jag håller givetvis med i detta, men vad gör vi när vi jagas av tankarna under den tid vi borde sova och ladda batterierna?
Det finns över 80 autoimmuna sjukdomar, där kroppens egna immunsystem går till attack mot sin egen vävnad.
På samma sätt känns det nu som att mitt undermedvetna attackerar mig under sömnen.
Men så tillbringar jag också åtta timmar om dagen på en plats där dårarna tagit över mentalsjukhuset.
Man blir ju som man umgås.
