Publish and be damned. En fråga som kommit till mig från en kollega någonstans i Sverige: Vad gör man när en manlig socialchef på myndigheten uppvisar både något som kan tolkas som rasistiskt och sexistiskt beteende? Facket har kontaktats, och ord står mot ord.
Han har påpekat språkbrister på en kollegas utredningar fast kollegan jobbat i flera år redan och är utbildad (och det ju är CHEFENS ansvar att i så fall hjälpa honom att förbättra sina kunskaper, men det kräver ansvar och det önskar han inte ta). Kollegan är ledsen och har tappat sitt engagemang. Det är en känslig fråga och här måste man både ha inlevelseförmåga och omdöme. Denna chef tycks sakna både och.
Moreover: Han visar tydligt att han föredrar yngre tjejer, anställer dem, riktar ensidig kritik till äldre kvinnor, belönar de yngre. Den kvinna han mobbar för sitt språk är äldre, för kännedom, han ägnar sig åt smygande åldersdiskriminering i rekryteringsprocesser. Anställer en ung nyutexad och dissar en med flerårig, dokumenterad erfarenhet och gott rennomé som jobbar i samma organisation.
Han visar tydligt att han föredrar yngre tjejer, anställer dem, riktar ensidig kritik till äldre kvinnor, belönar de yngre.
Han säger: nu ska jag gå på semester och låter (äldre givetvis) handläggare få leta akuta placeringar och jobba över fastän det är hans ansvar. Han struntar i att hantera viktiga arbetsuppgifter som han är ansvarig för och säger sedan: ”Då får de köpa ut mig”, när en nyckelspelare i organisationen påpekar att du kan ju faktiskt bli avskedad för detta?
Jag börjar tycka att män på chefspositioner inom socialtjänsten är djupt oseriösa.
Jag har faktiskt aldrig hört om någon som inte beter sig såhär.
De beter sig som om han får äntra den här åtråvärda tuppen-positionen till sist.
Det bör dock tilläggas att många kvinnor håller fanskapet om ryggen. Dvs högre upp i hierarkin.
Och detta med språkbrister och språk. Biståndshandläggare är alltjämt ett vitt yrke men det börjar så smått att ge med sig. Jag har jobbat med en kurd en gång som var en riktigt duktig handläggare. Han kunde tolka svåra juridiska kontexter och domslut som en enkel tjänsteman inte alls alltid har kompetens att hantera. Han hjälpte oss alla att bli bättre. Han hade dock ibland lite svårt för grammatiken, tex skillnad mellan omvänd/rak ordföljd.
Jag börjar tycka att män på chefspositioner inom socialtjänsten är djupt oseriösa.
”Jag pratar och tänker som en invandrare” skojade han, som inte var infödd här. Vi fick ibland, på hans initiativ kontrolläsa hans utredning. Det var något smärre fel, men språket höll annars en hög nivå. Han var utan tvekan kompetent. Jag har sett svenskar som haft en oerhört tafflig myndighetsvokabulär. Men som ingen granskar någonsin. En chef jag hade en gång hade tex. en svenska som inte alls höll måttet, inte på den nivån Men är du en gång inne i värmen i den hierarkiska ordningen så är svängrummet mycket större.
När jag ser sådant här ske, så pendlar jag mellan uppgivenhet blir jag galet rasande och arg. Och kanske något annat också, en sorg?
Jag får tex i nämnda fall lust att gå in på hans kontor och tala om att jag har fan ögonen på dig din jävel och jag ser vad du håller på med. Jag blir som kollega illa berörd å alla anställda inom socialtjänsten.
Men då skulle jag bli anmäld för hot. För att ha brutit min del av anställningsavtalet. För att ha ”samarbetssvårigheter”. Listan kan göras lång.
En chef får dock tänja allas gränser och kliva över dem ogenerat med sitt beteende
Han får ge sig på människors yrkesstolthet och mobba ut individer som hen ogillar. Helt oförblommerat. Han får låta sin inre rasse och inre sexist leka fritt, med följd att alla andra känner sig osäkra, blir utbrända, mår skit. Hur ofta har någon papper på att det skett? Dessa chefstyper är påfallande arroganta men även sluga och aktar sig för att gå för hårt fram. Ofta binder de några till sig i organisationen, ofta några med mindre erfarenhet som inte har så mycket övriga referenser och därmed hamnar i beroendeställning och agerar hantlangare. Det finns alltid de som säger: ”vadå, jag har inte sett någonting” när fakta uppdagas.De tar väldigt lätt på sina kollegors mående, när de själva får favörer. Det är inte lätt att stå emot sådant. Det kräver integritet, ofta erfarenhet.
Vi har helt enkelt ett system som är sämst i hela universum där VEMSOMHELST kan bli chef, behålla sin position och bete sig som ett jävla as. Det drar till sig karriärister, oseriösa människor, ibland med flagranta empatistörningar och makttendenser som inte är ett vitten intresserade av att vara ledare, med allt vad det innebär. Dvs ansvar.
Det drar till sig karriärister, oseriösa människor, ibland med flagranta empatistörningar och makttendenser som inte är ett vitten intresserade av att vara ledare.
Nio gånger av tio är dessa latmaskar män. Kvinnor i ledarpositioner i socialtjänsten kan givetvis också vara vidriga, men med män får man ibland tyvärr deala med den här uppenbara sexistbiten när en manlig chef ska styra kvinnor och förvandlas till myndighetsdonjuan eller till en misogynist av högsta rang.
Och jag när ett glödande hat mot dessa orättvisor. Fråga vilken biståndshandläggare eller socialsekreterare som helst, vi är ett vandrande kartotek av chefers rasism, sexism, mobbning, utsortering, maktmissbruk, bristande kompetens och ren elakhet, ålderism och manipukqtion. Det har påverkat oss och det förstör långsamt socialtjänsten inifrån.
Ofta låter sig kommunnämnder och politiker charmas av chefer med hårda nypor som kan hålla budget.
Då får de vara kvar i all oändlighet. Det är inte sällan tjänstemännens chefer som står bakom inhumana beslut. Cheferna behöver inte alltid träffa ärendena. Det får tjänstemännen göra.
Men vi har också sett chefer ”få gå” som försökt att implementera ett annat synsätt eller som inte lyckats hålla budgeten.
Det är en cynisk värld vi verkar inom. Många gånger önskar jag att en sagans flygande matta kunde ta mig långt, långt bort. Men dessvärre tror jag detta gäller för arbetslivet i stort. I ett kapitalistiskt system
Var finns ärlighet, rättssäkerhet, rättvisa och jämställdhet bortom alla vackra ord? En Hbtq-certifiering är fin, men det är inte en chef som kan tillföra mångfaldsperspektiv som står högst upp på agendan. Det har det aldrig varit. Det är villighet att hålla budget som går främst.
