Jag trivdes på mitt jobb. Jag hade friheten att jobba hemifrån i princip hur mycket jag ville, vilket förstås gav mig mer fritid utanför jobbet, och jag hade trevliga kollegor. Vi var ett litet team med få arbetsuppgifter, så de flesta dagarna försökte jag hålla igång med det lilla som fanns att göra. Men i det stora hela var jag nöjd.
Det var ett bemanningsbolag som hade anställt mig. Ett av de “ledande” bemanningsbolagen, som de alla påstår sig vara. Jag fick en lön som var avsevärt lägre än de fast anställda kollegornas, men jag vantrivdes så mycket på mitt förra jobb att jag nappade på erbjudandet ändå. Det är inte förrän nu, på senare år, som jag lärt mig att ställa krav.
Jag fick en lön som var avsevärt lägre än de fast anställda kollegornas, men jag vantrivdes så mycket på mitt förra jobb att jag nappade på erbjudandet ändå. Det är inte förrän nu, på senare år, som jag lärt mig att ställa krav.
Det var ju en snabb intervjuprocess och allt verkade vara frid och fröjd.
Tills julen närmade sig, var det kanske runt oktober?
“Har du tid för ett snabbt möte? Vi måste ta det här nu!”
Oj. Pulsen ökade lite. Inte hade jag gjort något fel, jag hade ju knappt gjort något alls? Jag kopplade upp mig till mötet. Tackade gudarna för hemmajobb. Att sitta och vara nervös i fred tills webbkameran lyste rött var en lättnad. Min chef tyckte om mig, och jag tyckte om henne. Vi blev snabbt som vänner och hon uppmuntrade mig och stöttade mig varje dag, i princip hela tiden, vad jag än gjorde.
Men nu hade hon dåliga nyheter. Jag var tvungen att sluta jobba.
Ja, inte för alltid förstås. Men varje vinter, och varje sommar. Medan resten av bolaget hade ledigt, vilket var en period på ungefär 2 månader varje vinter, och nästan 3 varje sommar, så skulle jag och de indiska IT-konsulterna vara arbetslösa.
Detta var nyheter för mig. Det hade inte bemanningsbolaget nämnt, och jag hade inte läst något om det i kontraktet. Hade det skett idag hade jag vänt mig till mitt fackförbund. Det är onekligen synd att skit måste hända förrän man är förberedd på det värsta nästa gång.
Jag blev upprörd.
“Vad menar ni att jag ska göra under den här perioden? Det här är ju mitt heltidsjobb” frågade jag med tung röst.
Ingen kunde svara på det. Bemanningsbolaget och min chef skyllde på varandra. Plötsligt tog ingen hand om mig. Men min chef gillade som sagt mig, och försökte med alla medel behålla mig när jag meddelade att jag sökt ny tjänst. Hon erbjöd mig till och med fast anställning, med högre lön än jag skulle få i den nya tjänsten. Men jag kände mig förrådd och kunde inte förlåta varken henne eller 18-åringen som rekryterat mig dit.
Men jag kände mig förrådd och kunde inte förlåta varken henne eller 18-åringen som rekryterat mig dit.
Den unga tjejen ringde mig en eftermiddag och vi hade ett ärligt samtal om vilken skit detta var. Hon sa att hon förstod, och att hon också hade sagt upp sig i min sits. Vi kände en solidaritet med varandra. Inget skitsnack, för en kort stund.
Min sista dag på jobbet fick jag ett omfång blommor och någon slags… tvål, kanske, i en korg? Och min chef grät. Och gubbarna som jobbat där i 15 år sa hejdå, fastän vi knappt setts. Det var respektfull stämning. Min chef försökte in i det sista behålla mig och “erbjöd” mig att ångra mig och stanna kvar, även när jag hade ena foten bokstavligen genom dörren. Och kanske hade jag kunnat göra det, men jag kände mig sviken och hade ingen tillit att det inte skulle skita sig igen.
Hade jag varit någon slags LinkedIn-influencer hade jag säkert lagt upp något töntigt inlägg om att behålla talang och se efter sina enhörningar, men det var jag inte. Jag var bara förbannad, och på väg till nästa jobb, och nästa besvikelse.
Hade jag varit någon slags LinkedIn-influencer hade jag säkert lagt upp något töntigt inlägg om att behålla talang och se efter sina enhörningar, men det var jag inte.
En bitterhet fjättrades fast i mig, vilken sipprade igenom alla leenden i varje arbetsintervju sedan dess. Ett tyst krig mot det system som ämnar att köpa min tid men smiter från notan. Jag hade såklart räkningar att betala även under vintern och sommaren, vilket gjorde den arbetsmodell de hade lurat in mig i, helt absurd. Vem säsongsjobbar hela året förutom vinter och sommar? Var skulle jag få hyran från om jag inte arbetade under 2 månader?
Jag kanske berättar för någon. Jag kanske berättar för vem som helst, skriver en text, får den publicerad. Placerar den obetalda notan mitt på bordet och går därifrån. För vem ska betala, när jag inte får jobba?
