Inför varje sommaren, närmare bestämt juni, juli och augusti för att vara exakt, uppstår samma problematik varje år på min arbetsplats. Personalen är för få och av schemaplaneringen att döma är det som att man förutsätter att ingen blir sjuk eller får förhinder på något annat sätt. Detta i kombination med att ordinarie anställda – inklusive min gruppchef – går på semester och att tågfordonen har varierande kvalitet vad gäller ventilationen i samband med värmeböljan.
Flera gånger har det hänt att schemahandläggaren ringer strax innan jag avslutar mitt morgonpass och frågar om jag kan ta ett till, eftersom det saknas folk. Till och med under mina lediga helger har det hänt att jag får telefonsamtal. Vad jag kan minnas har jag i stort sett tackat ja de allra flesta gånger, hur märkligt konstruerade schemat än blir.
Vad jag kan minnas har jag i stort sett tackat ja de allra flesta gånger, hur märkligt konstruerade schemat än blir.
Bristen på vikarier har utmynnat i fruktansvärt mycket övertid för min del (och en rejäl lön). Till slut blir man dock både fysiskt och psykiskt trött att man inte orkar tänka igenom ordentligt vad man ställer upp på. Det känns som att man aldrig får vara ledig.
Och ja, jag vet mycket väl att man inte behöver ställa upp alla gånger. Samtidigt tänker jag på lokförarna, att de inte ska behöva åka själva. Tänk om det händer något hemskt under tågresan och det inte finns någon annan personal ombord? Är detta att tolka som en typ av samvetsstress?
En dag när jag hade rast på depån lyfte jag frågan tillsammans med två andra kollegor, där jag yttrade mig precis mina tankar kring det hela. Att jag kände mig oerhört ledsen och frustrerad över att det inte finns tillräckligt många vikarier som kan ta pass, om någon blir sjuk. Att jag var så missnöjd med så mycket. I skrivande stund kommer jag inte ihåg exakt i detalj alla synpunkter som jag tog upp, men jag minns att mina kollegor höll med mig till punkt och pricka. Liksom jag har de känt sig tvungna att ställa upp i ur och skur när det har saknats personal.
Problemet på min arbetsplats är alltså strukturellt och jag vill verkligen inte bli betraktad som ett hjälplöst offer som andra ska tycka synd om. Det jag försöker få sagt är att personalbristen (kombinerat då med andra problem) ställer till det för oss anställda på ett sätt som är svårt att föreställa sig om man inte har insyn i branschen. Man kanske inte inser det på en gång, men när man väl blickar tillbaka på månaderna som passerat förstår man sakta men säkert att det finns något orimligt med att ordinarie anställda förväntas ställa upp så mycket när arbetsgivaren lika gärna kan sätta igång och börja anställa vikarier inför somrarna.
Det finns något orimligt med att ordinarie anställda förväntas ställa upp så mycket när arbetsgivaren lika gärna kan sätta igång och börja anställa vikarier inför somrarna.
När jag väl går på semester själv mot slutet av augusti stänger jag av jobbtelefonen. Jag måste få vila ut ordentligt och inse att det finns ett liv utanför min arbetsplats.
