Med packad postbil och klump i magen tar jag siktet vid Huddingevägen mot Vårberg.
Hela morgonen har jag vid sorteringen eller ”kamningen” haft en olustig känsla i kroppen. Okänd, okänd, okänd… Även om de flesta må ha flyttat annorstädes vid det här laget får jag ändå med mig en bunt ”sökbrev” i förhoppning att något enstaka vykort och kuvert hittar hem till mottagaren.
Det bränner i skinnet, fantastiskt juniväder med midsommar bara dagar bort kyler ångesten inför arbetsuppgiften som väntar.
Även om de flesta må ha flyttat annorstädes vid det här laget får jag ändå med mig en bunt ”sökbrev” i förhoppning att något enstaka vykort och kuvert hittar hem till mottagaren.
Storholmsbacken tornar upp på sin höjd med sina jättelika brutalistiska betonghus, de kastar skuggor likt tornen i sagan om ringen med förvaltaremblemet som myndig markör över entrén.
Lika typiskt är avsaknaden av fastighetsboxar, så det är en urindoftande hiss högst upp som gäller och så börjar brevbäringen.
Våning åtta. Högst upp i betongklumparnas tarmkanaler, solen lyser igenom ett plexiglas hängandes över ett betongräcke som sträcker sig lite mer än två meter upp. Tanken slår en att det kanske är för att motverka suicidala element.. Det vore inte överraskande med vad jag sett hittills mest kan beskrivas som folksilos eller förvaring.
Fram och tillbaka i mörka gångar går jag i hopp om att hitta ett namn som stämmer på kuvert och dörr, lägenhetsnummer finns inte så jag går säkert vilse tre gånger innan jag hittar rytmen för att sedan tappa den någon våning senare.
Fram och tillbaka i mörka gångar går jag i hopp om att hitta ett namn som stämmer på kuvert och dörr, lägenhetsnummer finns inte så jag går säkert vilse tre gånger innan jag hittar rytmen för att sedan tappa den någon våning senare.
Längst ner i förrådsutrymmet verkar det faktiskt finnas ett hushåll, jag rycker upp källartrappans dörr i blått och går nedför en mörk spiraltrappa i prickig betong.
Jag möts av ett belamrat källarutrymme, här är det god belysning vill jag ändå poängtera men allt bråte gör det svårt att urskilja vad som faktiskt står och dräller i min väg.
Jag noterar ”Bestående Hinder” i mobilen för efterarbete med utdelningsförbättringar och sneglar på något som ser ut som en sänggavel.
Jag tar ett skepparkliv över ett vardagsrumsbord och nu skymtar jag sista dörren!
Men för helvete.. Såklart inget namn som stämmer med breven, inget nummer på dörren kan hjälpa mig klura ut vem som bor var… Suck.
Jag går ut ifrån porten som vätter mot den lummiga parken och fylls av lust och liv igen.
Här är klassamhället och segregationen påtaglig, ett stenkast norrut tronar Mälarhöjden och mångmiljonvillor med sjöutsikt. Förbi centrum, skomakeri med nyckelsmedsmöjligheter och hyfsat inflationsvänliga priser för livsmedel lockar barnfamiljer över gåbron.
Bilen är smällvarm och man knockas av hetluften i bilen, jag tar en klunk ljummet vatten och tittar ut mot nästa höghus som väntar.
