Alla har en gräns. Vill ni bygga en stark fackklubb på er arbetsplats måste ni försöka hitta dem vars gräns är nådd. De bästa kämparna kommer vara de som ändå inte vill vara kvar, de som har en utbildning eller ett annat jobb i sikte. Tyvärr blir de sällan långvariga. De hinner då inte gå många fackliga kurser, men man lär sig inte allt på en kurs, jag vet flera som gått många kurser men som ändå inte kan någonting av värde för oss.
De sämsta är de som siktar på en högre position i företaget. Välj absolut inte någon som har en lägstanivå som någon slags gruppledare, den personen har redan valt att på ett eller annat sätt trycka ner sina medarbetare till förmån för sig själv, för lite växelpengar varje månad (i chefens ögon) spioneras och skvallras det till de handen som matar.
Välj absolut inte dem som siktar på en högre position. De kommer att hugga hela gruppen i ryggen.
De kommer hugga hela klubben i ryggen. De är dessutom en trafikfara, både mellanchefer och gruppchefer. De tittar inte fram när de kör förbi oss, de är upptagna med att glo in i gångarna för att se om vi pratar med varandra.
Värst av alla är väl ändå den som säger sig värna om arbetsmiljön, fast står på arbetsgivarens sida i allt. Tänk att ha studerat arbetsmiljö och sedan stå och förvränga allt för att det ska passa arbetsgivaren, vrida faktan mot arbetarna. Jag hoppas han sover lika dåligt på natten som jag själv gör av all stress som stör mina kortisolnivåer om natten och berövar mig vila och ro.
Värst av alla är väl ändå den som säger sig värna om arbetsmiljön, fast står på arbetsgivarens sida i allt.
De får vad de förtjänar, sa en kollega. Se på honom där, han fick operera sig. Karma vinner till slut, jag lovar dig, gud straffar dem.
Ja, kanske har du rätt, vi må ha ont om pengar och inte kan vi skryta med någon fin titel. Skryter vi med att vi försöker hjälpa våra medarbetare fackligt så kommer vi väljas bort i högen av jobbansökningar direkt.
