När jag klev av mitt vikariat i riksdagen visste jag att jag skulle tillbaka till det jobb jag varit tjänstledig ifrån. Tillbaka till det yrke jag en gång valde för 18 år sedan, tillbaka till yrket kock som jag är så stolt över, tillbaka till den klass jag är stolt att tillhöra, arbetarklassen.
På väg till hållplatsen sitter det två harar och iakttar mig helt obrydda av min närvaro, 4:34 kliver jag på en spårvagn i Kortedala med prat-radio i hörlurana och lite grus i ögonen. På vagnen sitter det redan fler än vad man kan förvänta sig, alla sittplatser är i princip fulla. Tror många har lika mycket grus i ögonen som jag har.
Tillbaka till det yrke jag en gång valde för 18 år sedan, tillbaka till yrket kock som jag är så stolt över, tillbaka till den klass jag är stolt att tillhöra, arbetarklassen.
En känsla får mig att idag lyfta blicken för att se mig omkring, jag ser dem i arbetskläder med företagsloggor, de med kaffe i termosar, de försjunka i sina stora hörlurar och de som skrollar på sina telefoner, men jag ser något mer och hör småprat. De som möter varandras blick med leenden och allt eftersom 11:an kör vidare kliver fler på, fler som möter sina arbetskamrater fler leende och mer småprat samtidigt som vagnen rullar längs med snabbspåret in mot stan.
Alla kanske inte har lika mycket grus i ögonen som jag trots allt.
Inte många har gått av under resan, det är först vid Centralen som det stannar upp när 4:an står stilla, väntar för att vi ska kunna byta linje. Som en del i ett större maskineri ett uttänkt system för att vi ska kunna ta oss till jobbet. Det är absolut ingen slump att de olika linjerna möts vid centralen, att det stannar upp med öppna dörrar och väntar in varandra.
Sista kuggen blir när 6:an stannat upp och när alla kommit på rätt vagn rullar maskineriet i gång samtidigt som fler arbetskamrater möts, de som vinkandes ger sig till känna för att en vän ska sätta sig bredvid, fortfarande leendes. Möten där ålder, hårfärg, religion eller hudfärg inte spelar någon roll. Det som spelar roll är gemenskapen att tillhöra en klass, arbetarklassen en tillhörighet och en stolthet som finns närvarande klockan 04:34 ombord på en spårvagn.
Möten där ålder, hårfärg, religion eller hudfärg inte spelar någon roll. Det som spelar roll är gemenskapen att tillhöra en klass, arbetarklassen en tillhörighet och en stolthet som finns näravande klockan 04:34 ombord på en spårvagn.
Jag vet inte vart alla ska, men vi kommer från Bergsjön, från Angered eller från Biskopsgården. Arbetarklassen bor i förorten, möts i kollektivtrafiken, försvinner ut bakom kulisserna för att få samhället att gå runt, samtidigt som Göteborg håller på att vakna. Jag ser 9:an rulla förbi ut mot Angered igen för att maskineriet ska fortsätta snurra ett varv till in mot stan.
Frida är tidigare tjänstgörande ersättare i riksdagen för Vänsterpartiet.
