Idag fick jag ett meddelande från en kollega från många år tillbaka på messenger. Jag har inte läst det ännu. Jag är sån, jag fantiserar ett tag om vad det kan handla om. Snabbt hann jag se att han frågade om jag minns honom. Det gör jag. Han är en av dem som vågade sig på att flytta till Stockholm och ta en IT-utbildning och nu lever riktigt gott vad jag har hört.
Jag undrar vad han vill mig, vi har ju inte skrivit förut. Fast jag har ju varit borta från facebook sedan jag började jobba här för en evighet sedan, jag skämdes väl lite över hur livet blev. Inte för att jag egentligen gjort något direkt fel, inget olagligt eller så. Jag har bara gjort dåligt vägval på grund av ett självförtroende som av externa orsaker körts i botten sedan jag var barn. Jag antar att jag under många herrans år lät livet leva mig istället för att leva livet, jag menar verkligen ta tag i det och styra det dit jag ville.
Jag har ju varit borta från facebook sedan jag började jobba här för en evighet sedan, jag skämdes väl lite över hur livet blev.
Men vad ville jag? Jag antar att det blir mycket svårt att veta vad man vill om man har knappa erfarenheter. Tänk dig att hela din värld är det lilla område du bor i och skolan och, om du är lyckligt lottad, vännerna runt omkring dig. Nu överdrev jag kanske lite, men längre än staden får du inte sträcka dig mer än några gånger per år, utomlands är det inte tal om. Hur kan du veta vad du vill göra med ditt liv om du dels inte vet vad du har för alternativ, dels inte har något självförtroende? Livet, andra människor omkring, kommer leda dig, leda ditt liv, utnyttja dig tills de inte längre har någon mer nytta av dig.
Jag har i alla fall ett rent samvete, brukar jag tänka när jag ser tillbaks på alla mina år på lagret. Till skillnad från de som piskar sina kollegor för några slantar extra i månaden så kan jag åtminstone säga det. När jag läser omdömen om kollegor som gråter på toaletten, slitit ut sina kroppar eller bränt ut sitt sinne inom dessa väggar, då är jag glad att jag åtminstone inte varit delaktig i detta upplägg.
Till skillnad från de som piskar sina kollegor för några slantar extra i månaden så kan jag åtminstone säga att jag har ett rent samvete.
Även om vi förtroendevalda skäms när vi säger var vi arbetar (en del säger att de arbetar på ett stort lager när någon frågar). Vi märker genast att folk lägger huvudet på sned och tycker synd om oss. Detsamma gäller på fackutbildningar.
-Vi vet ju vilka som har det värst, det är ni, sa en trevlig tjej som jag träffade under en utbildning.
Hon hade också gått in i väggen på grund av planerad underbemanning, jag tyckte så synd om henne, hon verkade vara en bra människa. Även om jag som vanligt inte fick så många ord ur mun, det blir så runt nytt folk.
Hur har jag klarat mig så länge kanske du undrar? Jag har alltid varit en jävel på att bita ihop och bara stå ut. Jag har alltid varit den som ska hjälpa mig själv, uppenbarligen är jag inte så bra på det, eller så har jag bara fastnat i en av helvetets alla onda cirklar. Jag vet mycket väl att jag inte har många år kvar, snart kommer någon del av min kropp att gå sönder. Jag har ont i anklarna, ena axeln, armlederna, handlederna, knäna.
Jag vet mycket väl att jag inte har många år kvar, snart kommer någon del av min kropp att gå sönder. Jag har ont i anklarna, ena axeln, armlederna, handlederna, knäna.
Jag hittade en ny uppfinning som ska kunna hjälpa till att läka knäna med rött ljus, spenderade – för mig – ganska mycket pengar (hoppet) men jag tror det är för sent för mig. Vem vill ha denna arbetarkropp nu?
Det läskigaste är att om jag bara skulle säga upp mig så har jag inget att visa på mitt CV, visst, jag har överlevt att slava för en av Sveriges hårdaste arbetsgivare, egentligen borde det betyda något. Egentligen borde det vara cheferna som får svårt att gå vidare, inte vi arbetare. Fast jag tror de antar att det är mig det är fel på, som genomlider istället för att försöka komma bort, någon borde väl vilja ha honom? Tänker de kanske.
Egentligen borde det vara cheferna som får svårt att gå vidare, inte vi arbetare.
Jag undrar hur livet hade varit på en normal arbetsplats, om de finns där ute. En kollega fick jobb på ett annat lager, ett mindre lager knutet till en butik i samma lokaler. Han får ta en tur till stranden på arbetstid om de inte har mycket att göra under industrisemestern. Frihet under ansvar och ingen stämpelklocka som räknar varenda minut. Stämplar du en minut fel här så får du en skriftlig varning. Till och med skyddsombudet kallades in.
– Du kan skriva en kommentar här nedan om du vill Hugo.
Sa han som svek hela fackklubben och blev chef.
– Det vill jag gärna göra. Sa jag.
Jag tycker bara det här är löjligt, skrev jag bland annat och var glad att jag fick chansen att yttra mig, även om jag visste att ingen skulle läsa det, bry sig eller svara mig. Det hela var en tillrättavisning.
Ett väl levt liv handlar nog mycket om hur vi behandlar andra människor runt omkring oss. Tyvärr kommer det alltid att finnas människor som av en eller annan orsak, oavsett vad de som lämnat skrev för omdömen, kommer att vara tvungna att arbeta här, man riktar även med flit in sig på utländsk arbetskraft som ska vara ung och stark och ha så lite koll som möjligt på sina rättigheter.
Man riktar med flit in sig på utländsk arbetskraft som ska vara ung och stark och ha så lite koll som möjligt på sina rättigheter.
Var vi än befinner oss, hur mycket vi än hatar oss själva och världen vi lever i, så kan vi åtminstone göra livet lite bättre för någon annan. Jag som inte har barn själv till exempel, många av mina kollegor har barn och då blir det ännu viktigare att stötta dem på det lilla vis jag kan. En annan, som levt ett jobbigt liv på grund av sina livsval brukar komma och prata av sig med mig. Han tackar mig ofta för att jag lyssnar. Han säger att han är ensam men pratar om vänner ibland. Han har åtminstone vänner, det är en partner han saknar. Han är inte ensam om att sakna en partner, det blir nog svårare ju äldre vi blir, vi får nöja oss med andra som också blev över eller spårade ur på ett eller annat sätt. Fast många av de där som lever ihop livet ut kanske bara gjort det till tradition. Eller så har du möjligtvis bundit sig ekonomiskt till varann.
– Hugo. Jag insåg just en sak, efter alla dessa år, det här stället är ju helt galet och cheferna är helt vrickade och det blir inte bättre oavsett hur många nya vi får.
Sa han med de dåliga livsvalen.
– Det sägs att lika attraherar lika.
Vet du vad jag tänkte när jag såg att min gamla kollega skrev till mig? Inom mig väcktes en strimma av hopp om att han skulle säga att han kom ihåg mig, att livet behandlat honom väl, att han nu ville ge mig en chans, kanske för att han mindes mig som en av de goda i helvetet han flytt från. Efter alla dessa år finns hoppet fortfarande kvar inom mig. Så jag sparar hans meddelande som olästa, för om jag inte öppnar dem så brinner hoppet ett tag till och håller mig varm. Om jag inte öppnar dem kan jag fortsätta drömma mina dumma drömmar.
