Hur kan en försvinnande liten minoritet bestämma över en förkrossande stor majoritet? Vem ger dem rätten att pressa villkor och neka friheter? Det är frågor som ställs genom årets avtalsrörelse.
Det värsta är förstås att industrifacken godtog en rejäl lönesänkning och satte märket lågt, vilket tryggade bolagens lönsamhet men krympte marginalerna för arbetande människor. Det bästa är att lokförarna i Stockholm satte hårt mot hårt: deras krav var förståeliga och de vann allmänhetens hjärta som på kort tid pumpade in två miljoner kronor till strejkkassan. Vi lärde oss alla mycket. Men även här skrev facket ett svekavtal och vägrar bistå de strejkande arbetarna med rättshjälp sedan de blivit stämda till domstol av företaget MTR.
Dessa episoder rymmer berättelsen om arbetet i Sverige. Det styrs av kapitalistiska kluster, staten i sina olika förgreningar och – på ett litet hörn – arbetarrörelsens byråkrati. De bryter brödet sinsemellan, brödet som består av vårt obetalda arbete, ”vinsten” eller budgetöverskottet. När de ätit sig riktigt mätta kan smulor rulla ner över hakan och träffa oss, men i år blev utfallet så lågt att nästan två decenniers löneökningar utraderades. Riksbankschefen och ministrarna gladde sig, Svenskt näringsliv gnuggade händerna. Facken mumlade något om ansvar. De hade gjort sin del. De hade säkrat brödet åt den maktbärande minoriteten.
Den officiella arbetarrörelsen är en del av den svenska regimen. Den ingår i den svenskt säregna formen av kapitalistisk maktutövning – det finns ingen ”potential” för oss där, inget förändringsutrymme och ingen förbindelse till våra liv.
Den officiella arbetarrörelsen är en del av den svenska regimen. Den ingår i den svenskt säregna formen av kapitalistisk maktutövning.
Alla som närmar sig frågan konkret kan se det. Den fackliga byråkratin har förskansat sig i organisationerna. Man kursar sitt folk till aktiv lojalitet eller tystnad. Sin auktoritet får man från företagen och staten. Utan det från borgerligheten givna förhandlingsmonopolet skulle facken snabbt tyna bort – de saknar stöd hos arbetarna och behöver det inte heller. Ju tystare arbetarna är desto bättre.
Men är det inte bättre på lokal nivå, närmare medlemmarna? Ja, säkert på många ställen. Men det är också värre. I sammanhanget av starka fackklubbar brukar Malmfältens gruvor nämnas men det är dags att avliva de myterna. Det var förr i tiden. Förut gallrade vi krav kollektivt, höll täta och massiva möten under förhandlingarna, byggde tryck på arbetsplatserna och röstade om våra lokala avtal. I år ville den beryktade klubben Gruvtolvan i Kiruna inte ens berätta åt medlemmarna vilka krav de skulle driva. De fruktade ”läckor”. Företaget fick däremot, förstås, se fackets krav och sedan några veckor har de tydligen en överenskommelse. Om vad? Vem vet. Den har inte redovisats.
I år ville den beryktade klubben Gruvtolvan i Kiruna inte ens berätta åt medlemmarna vilka krav de skulle driva. De fruktade ”läckor”. Företaget fick däremot, förstås, se fackets krav.
Gruvtolvan organiserar arbetarna i Europas hemmagruva, en arbetsplats med internationell strategisk tyngd, men klubben är en kuliss. Och det ser liknande ut på många andra håll. Det finns massor med människor som kämpar fackligt, som vill klassens bästa och offrar tid och hälsa för den saken, men det kan inte väga upp objektiva fakta. Det handlar mindre om enskilda personer och mer om historiska utvecklingsdrag. Idag är facken till övervägande del personalorganisationer åt företagen de verkar på, en tillämpad form av HR. Som sådana kan de göra riktiga och viktiga saker men är inte ur något avseende en oberoende rörelse av arbetare. De sköter personärenden, förhandlar på företagens villkor och avstyr mobiliseringar. De ordnar så att skörden kan bärgas och vetet förädlas. De är fullt integrerade i den kapitalistiska maktutövningen.
Så vad gör det då om man blir ordförande för 1500 arbetare med ett 30-tal röster? Sitt mandat får man ändå från direktörer, lagstiftare och andra fackliga pseudoledare. Arbetarna behövs inte för val, beslut och förhandling – de ska baka bröd och inget annat. Och av samma orsak består många fackliga verksamheter inte alls av ”förtroendevalda”. Det är en blågul bluff som dagligen återskapas av den svenska överheten.
Den verkliga arbetarrörelsen pågår annorstädes och det är den vi måste bygga på. Det bildas hela tiden motståndsfickor som utmanar, töjer och bänder i vad som är tillåtet, drar in nya arbetare i aktivitet, skapar enighet istället för splittring. Lokförarna gjorde precis det – och vilket gensvar de fick! Här uppe gjorde kampanjen Agera tillsammans något liknande men mindre militant bakom kravet på inflationssäkrade löner. Dessförinnan var det rörelsen Gruvkvinnor som vann segrar genom sin nära kontakt med arbetsplatserna.
1.Framtiden ligger i en självorganisering där oberoendet från företag, stat och facklig byråkrati är den första, helt avgörande byggstenen.
Framtiden ligger i en självorganisering där oberoendet från företag, stat och facklig byråkrati är den första, helt avgörande byggstenen.
2. Den andra är att vi nyttjar de kvarvarande fri- och rättigheter som finns för organisering på arbetsplatser, vilka den svenska regimen kopplat till det fackliga medlemskapet. För mig översätts det till en rörelse av oberoende fackgrupper som överskrider yrkes- och avtalsgränser.
3. Vi driver frågor utanför de formella förhandlingsperioderna och själva våra metoder. Vi fattar beslut per återkommande omröstningar, söker alltid gemensamma nämnare och väljer företrädare som kan väljas bort när förtroendet sviktar. Så skapar vi enighet.
4. Men dessa utprovande kampformer saknar uthållighet så länge de begränsas lokalt. Det behövs samordning, resurser och perspektiv. Är det verkligen omöjligt att arbetargrupper som nyligen visat lite spänst snackar ihop sig, kallar till en bred konferens och utifrån denna styrkeposition lanserar en rörelse med anspråk på massinflytande? Inte inom fackets apparatur och inte heller utanför facket, utan en oberoende rörelse av fackligt anslutna arbetare. Den kan vara snäll och följsam eller olydig, ”stadgevidrig” och ”illojal”. Det beror mest på hur den maktbärande minoriteten beter sig.
Är det verkligen omöjligt att arbetargrupper som nyligen visat lite spänst snackar ihop sig, kallar till en bred konferens och utifrån denna styrkeposition lanserar en rörelse med anspråk på massinflytande?
Det finns andra problem att tackla, inte minst att arbetarklassen behöver politiska ledare med klara politiska strategier, en växelverkan mellan arbetsplatsernas myller och ett välgrundat samhällsförändrande projekt. Utan det stupar varje mobilisering förr eller senare. Men vi är inte där ännu. Vi är vid punkten där illusioner krossas och tunga insikter landar hos hundratusentals arbetare. Vi måste själva kliva in i maktkampen. Att bilda och länka samman oberoende fackgrupper hjälper oss en bit på vägen.
