Ja, då börjar det närma sig, tiden eller veckorna på året då man får lite andrum, förhoppningsvis.
Jag läste någonstans att det tar cirka fyra veckor för en förvärvsarbetare att gå ned i varv. Dessa tjugo dagar som dras från semesterkontot, vilket även är den tidsrymd som merparten av oss tar ut sammanhängande. Sommartid vanligtvis.
För mig som lekman betyder detta om det nu är riktigt att din kropp, ditt sinne bara i princip hinner vända några dagar, för att sedan vara tillbaka och ekorrhjulet snurrar vidare i nästkommande fyrtioåtta veckor.
Därför tar jag sedan några år alltid fem veckor på ett bräde. Jag tror många känner igen sig när jag påstår att när man kliver av sitt arbete för den stundande ledigheten känner man sig fri, för att inte snacka om att man är upprymd och förväntansfull.
Ledigheten framför känns behövlig och ofta väldigt lång. När vecka fyra av friheten infrias kommer demonerna, spår av ångest. Man grubblar över att man inte gjorde dittan, hälsade på den där, åkte hit eller dit.
När vecka fyra av friheten infrias kommer demonerna, spår av ångest. Man grubblar över att man inte gjorde dittan, hälsade på den där, åkte hit eller dit.
Släpp allt det där kära vänner.
Ledigheten, semestern är din chans att ladda dina batterier.
Gör det.
Visst, ta med kidsen, frugan, gubben eller någon närstående och gör det där lilla extra.
Men framförallt försök att leva i nuet.
Snöa mer på att du kan göra vad du vill, givetvis under förutsättning hur din ekonomi ser ut.
Men frihet behöver inte alltid vara synonymt med stålar.
Ge barnen lite mer extra tid, dina närstående lite mer uppmärksamhet.
Ledigheten, semestern är din chans att ladda dina batterier. Gör det. Semestern är för dig, och mig, kollegor.
Det räcker långt. Jag är inte man av detta mantrat undantag semestern: Tänk på dig själv, eller vad som är passar dig bäst.
Inte andras förväntningar.
Önskar alla där ute att stäng av, i den mån det går, ägna dig åt egentid, lås in dig i din sfär, ta en bok.
Semestern är för dig och mig, kollegor.
Njut, kära vänner.
