Jag är 50 åringen som aldrig verkar bli äldre. Uppväxt som man är i den senare delen av folkhemsbygget, så ser jag varken bakåt på något nostalgiskt sätt, inte heller framåt av entusiasm.
Jag har fastnat i 50 åringen som aldrig mer fyllde år, typ.
Jag är inte bitter….
Saken är faktiskt så att jag inte känner något, vilket gör mig ännu mer bekymrad. Att jag varken är förbannad eller upprymd. Bara helt enkelt nollställd.
Jag snackar inte om min hälsa eller välbefinnande. Utan just för att jag är rädd för att jag slutat att tro.
Jag snackar inte om min hälsa eller välbefinnande. Utan just för att jag är rädd för att jag slutat att tro.
I år är det femtio år sedan vi fick fyrtio timmars arbetsvecka. 1957 togs beslutet att gå från 45 timmar till 40, för att 1973 landa där vi är idag. Ingenting har i stort sett hänt sedan dess för att ens besvära sig med att ha en diskussion kring en eventuell successiv kortare arbetstid.
Visst har minskning av arbetstiden skett kring skiftarbete eller kring vissa typer av arbeten genom timbankar. Men inte mycket mer än så, i korta drag.
40 timmar. Där tog det stopp i kampen om att få vara mer utvilad, umgås med familj, vänner, eller t.ex. ägna sig åt någon fritidssysselsättning i större utsträckning.
40 timmar. Där tog det stopp i kampen om att få vara mer utvilad, umgås med familj, vänner, eller ägna sig åt någon fritidssysselsättning. Själv ser jag en stor röd stoppskylt framför mig.
Själv ser jag en stor röd stoppskylt framför mig där facket och arbetsgivaren nästan får mig att tro att fyrtio timmar är något grundlagsskyddat, eller åtminstone något som inte ens går att förändra.
För lite mer än 20 år sedan började Toyotamodellen slå rot i Mölndal utanför Göteborg. Exakt varför man gick från åtta till sex timmar och bibehållen lön kan man tvista om. Men resultatet är och finns på pränt, detta är konkret, inget annat. Den anställde kände att hen hade ork över. Arbetsgivaren var även nöjd då denne insåg att knegaren hann med att utföra sina åtaganden trots att denne gick ned tjugofem procent i veckotid. Men mest nöjd var nog båda parter då antalet sjukdagar gick ned, ganska radikalt. En win-win och flera röster inom rörelsen började tala om att vi snart är där allihop.
Idag är det inte längre några av våra fackliga representanter som ens vågar sticka ut hakan och diskutera ett mål om arbetstidsförkortning.
Toyotamodellen, där man gick ner till sex timmar med bibehållen lön, var en win-win för parterna på arbetsmarknaden. Antalet sjukdagar gick ner, den anställde hade ork över.
Idag måste det vara extra tacksamt att vara fackpamp när mainstreammedia är upptagen av krig, inflation, stigande räntor, plastpåseskatt, tiggare utanför lojalbutiken, gängbildningar, schimpanser som rymmer från zoo eller varför inte ta jättefrågan om att kalla rätt sak för rätt sak. Ett äpple för ett äpple och ett päron för ett päron.
Nu är märket åtminstone satt vilket jag skrev om i min förra post. Går därför in på Kommunals hemsida för att undersöka vad rörelsen inom mitt förbund har prioriterat för kommande 2023.
En av punkterna är, trots att jag bara orkar läsa ingressen:
”Hållbara arbetstider och fredad återhämtning”
Oj vad man har tuffat till sig!
Saken är den att den s.k fredade återhämtningen är redan en insparkad dörr. Förslaget kommer från EU och kommer med största sannolikhet tas i bruk redan till hösten. EU, storkapitalets skapelse, står idag som folkbildare till arbetarklassen.
Då är det något som är ruttet i hjärtat av rörelsen, eller kanske stendött.
Jag snackar om kampen för arbetarklassen.
Gör om och gör rätt.
Å sluta för fan att ljuga för era medlemmar.
Det är trots allt vi som har betalt era karriärer.
Eller som vi säger i Göteborg.
Jävla löjdar.
