Lönerna för de gröna näringarna är några av det lägsta framförhandlade lönerna i Sverige och ligger, efter den senaste höjningen, på strax över 20 000 före skatt.
Under intervjun blir jag som tyst en stund när jag får höra lönen, då jag inte hade informerat mig om lönenivån innan. ”Jag trodde inte det var så stor skillnad”, får jag ur mig. ”Jo”, svarar han och börjar bläddra i avtalet. Och tänker på att mitt första jobb, på ett lager 12 år tidigare, hade gett mig en betydligt bättre lön.
Det tar några dagar att smälta. Nästan aldrig har jag tänkt på lönen när jag har börjat jobba på ett nytt ställe, men här var det som hela klassamhället slog emot mig.
Det tar några dagar att smälta. Nästan aldrig har jag tänkt på lönen när jag har börjat jobba på ett nytt ställe, men här var det som hela klassamhället slog emot mig.
Jag var inte bekväm med den lott jag blivit tilldelad. Och det kändes inte värdigt. Jag utrycker min ilska för några i min omgivning som mest blir förvånade över min reaktion. Men efter några dagar släpper känslan. Och när jag står i stan en kväll och pratar med M, som själv jobbar på plantskolan, som lägger sin hand på min axel och säger att han skulle tycka det vore kul att ha med mig i arbetslaget, bestämmer jag mig för att tacka ja. Och tänker att när man är på väg någonstans men inte riktigt vet var, får man ta dom möjligheter som kommer längs vägen, i det som leder vidare.
Plantskolan är inte så stor men rymmer många personligheter. ”Det är sådana här jobb som drar till sig många original”, säger M och berättar om några säsongare från de senaste åren. M, som självt haft fler jobb i vitt skilda branscher än vad jag riktigt kan förstå.
Det första dagarna sätter vi sticklingar i brätten som rymmer tolv platser för varje liten planta, som sedan ställs på bandet som tar ut dem till vagnen som väntar med fyrhjulingen som draglok i den stora packhallen, innan det körs ut på de vävtäckta ytorna utomhus.
Plantskolan är inte så stor men rymmer många personligheter. ”Det är sådana här jobb som drar till sig många original”, säger M.
Jag står och jobbar med J som börjat jobba samma dag som jag, och M som också står vid bordet och skruvar ihop olika rör som ska vara till det nya bevattningssystemet. Vi är alla pratsugna och det går nog inte en enda minut den dagen då vi inte säger något till varandra. Inte tänkte jag att det skulle vara ett så socialt jobb det här. Men vi har alla mycket energi innan de första veckornas hårda omställning kommer att göra sitt för att anpassa våra kroppar till ett fysiskt krävande arbete.
Jag och J tar fyrhjulingen ut till de nu långa, tomma, fibervävsbeklädda raderna där vi ska ställa ut plantorna. J har bott i USA i många år men är nu tillbaka i Sverige. Vi pratar politik och Trump och han blir förvånad över hur jag förstår Trumps tid vid makten bortom alla rubriker. Och vår delade syn på det orättvisa i det politiska systemet som oavsett vilken sida som styr verkar vara mest lojal med de maktstrukturer som redan existerar.
Efter jobbet på fredagen när jag hänger med M hem visar han runt i byn där han bor inte så långt ifrån arbetet. Vi far fram på de kurviga vägarna och åker förbi ett av de många slott som finns här ute. ”Du ser den gröna randen där ute på åkern?”, säger han och pekar. Jag tittar ut över den annars plöjda åkern men som har ett rektangulärt välklippt gräsområde mitt i. ”Där landar de helikoptern när de åker mellan slotten” fortsätter han.
”Du ser den gröna randen där ute på åkern?”, säger han och pekar. ”Där landar de helikoptern när de åker mellan slotten” fortsätter han.
Vi kör vidare och M pekar ut var godsens mark börjar och slutar, samt stenarna på var sin sida av vägen som visar att man är inne på godsens område. Det är i princip tre gods som delar på hela byn. De äger åkrarna, skogarna och många av husen. Varje del är maximalt exploaterad för maximal avkastning. Och skuggan av de levande byarna är för länge sedan borta.
Vi åker tillbaka till M:s hus som han hyr tillsammans med sin familj. Vi står på grusuppfarten och jag känner mig tom. Trött efter första arbetsveckan men också av den värld jag har visats runt i. Det känns nästan klaustrofobiskt och jag vill som därifrån. Men M bjuder på smörgås och pratar på och det gör mig glad, även om jag inte förmår säga så mycket tillbaka.
På vägen hem till stan igen får jag koncentrera mig på vägen när fredagstrafiken ska föra alla hjulbeklädda fordon fram. Och möts av ännu en kontrast när arbetsveckan går över i helg.
