”Har du sett ut sådär idag på jobbet?”
Jag befinner mig på huvudkontoret, mitt på Östermalm. Det är sen eftermiddag och vi har blivit inbjudna till en fika med vår chef och personerna som anställde oss. Det är ett bemanningsföretag med inriktning på on-site service. När jag får frågan vet jag precis vad som åsyftas. Nästan all rekryterad bemanning är tjejer som precis slutat gymnasiet.
”Nej, jag har haft en kofta på mig” svarar jag direkt.
”Du får inte visa dina tatueringar på jobbet, det är strikt förbjudet” ryter chefen.
”Nej, jag har haft koftan, jag tog bara av den nu eftersom jag är här” försvarar jag mig. Jag berättar detta som om det vore fantastiska nyheter. Jag får inte verka sur. Hon säger ingenting.
De dukar inte fram någon fika. Vi får små vattenglas men de ställer en halvfull kanna i mitten av det enorma bordet. Ingen vågar böja sig över bordet för att fylla på i glaset. De ställer fram en dammig glasskål med minttabletter.
Vi får små vattenglas men de ställer en halvfull kanna i mitten av det enorma bordet. Ingen vågar böja sig över bordet för att fylla på i glaset.
Chefen suckar och klickar upp en powerpoint. Första sliden. Vi ska vara så lyckliga som får jobba på det här fantastiska bolaget. De har vunnit priser för att de lyckats gå med vinst så snabbt. Det är inte en enda man i rummet. Tjejerna som trängs runt mig är alla mellan 18 till 23 år gamla. De nickar instämmande och ler stramt.
Nästa slide. Hur ska man göra om man inte mår bra på jobbet? Jag sträcker på mig i stolen. Det här vill jag höra.
”Jo, man kan till exempel sätta på sig rouge. Om man sminkar sig så mår man omedelbart bättre. Testa det! Ni ska förresten alltid vara fina när ni är ute på arbetsplatsen”.
Rouge. Rosa pulver på kinderna. Så att man ser färsk och rosig ut. Som om någon i det här rummet behöver det, så unga som vi är. Som om min platschef inte nöp sönder en vagel i ögat på jobbet. Som om vi inte redan är alldeles för uppklädda för arbetet vi utför. Vi ser ut som flygvärdinnor för något dyrt flygbolag.
”Om man sminkar sig så mår man omedelbart bättre. Testa det! Ni ska förresten alltid vara fina när ni är ute på arbetsplatsen.”
När vi äntligen släpps ut ur ”fikastunden” och får åka hem behöver jag låna toaletten först. Där inne hittar jag hårspray, smink och parfymer som man uppmanas använda.
När jag några månader säger upp mig för att de vägrar löneförhandla säger min platschef att en apa skulle kunna göra mitt jobb, och att det inte kommer vara några problem att ersätta mig. Då har jag tjänat mindre än en nyanställd på McDonalds sedan jag började.
Jag har jobbat flera månader på ett bolag som får världen att gå runt. Överallt finns digitala tavlor som beskriver hur många miljoner som passerar genom systemet varje minut.
Det enda jag känner mig som när jag äntligen får kliva ut genom dörrarna för sista gången är en liten tjej. En liten tjej med rouge på kinderna som fullkomligt utnyttjats av sin arbetsgivare, bemanningsföretaget och cheferna. Mitt arbete är inte värt någonting.
När jag några månader säger upp mig för att de vägrar löneförhandla säger min platschef att en apa skulle kunna göra mitt jobb, och att det inte kommer vara några problem att ersätta mig.
Jag köper en stor, rykande bulle på väg hem. Äter den på tåget och drar upp ärmarna på den tighta vita skjortan så att svärtan i mina tatueringar blänker i solljuset. Det känns som att jag precis flytt fängelset.
