Nu höjs rösterna i Stockholms kollektivtrafik.
Inte är det från fotbollsanhängare på väg till derbyt.
Det är från många tappra arbetare i lokförarstolen.
Va? Är det sant?
Kollektivtrafikens arbetsmyror har äntligen fått nog. Varför? Försämrade arbetsvillkor, nonchalerade avtal, inkompetenta ledare, bestraffningsmentalitet och inget annat än brist på respekt för en yrkeskategori med historiskt anseende och stolthet.
Stockholms politiker i trafiknämnden samt SL och MTR (kinesiskt bolag som bland annat driver pendeltågstrafiken) beslutade och genomförde avvecklingen av tågvärdarna. De kallar detta för PTU-projektet: pendeltågets tekniska utveckling.
Förarkåren har fått anpassa sig eller lämna. Nu har det gått så långt att de som inte är fackanslutna har fått nog av de vidriga arbetsvillkoren och den nonchalanta behandlingen de utsatts för och beslutat att strejka.
Nu blir det vild strejk! Vild strejk eftersom de inte är fackanslutna, kanske för att de är besvikna på att fackpampar på höga stolar tagit sig friheten att inte lyssna på den lokala klubben, att svika sina egna och lägga sig platt inför översittaren.
Nu har det gått så långt att de som inte är fackanslutna har fått nog av de vidriga arbetsvillkoren och den nonchalanta behandlingen de utsatts för och beslutat att strejka.
Ja, många vet att inget har gjorts.
Tills nu! Och då skakar VD, chefer och andra i höga befattningar.
Sååå tröttsamt, så uttjatat, så trist.
Så många månader av arga resenärer som känner sig blåsta på sina pengar, de betalar dyrt för en produkt som inte levereras, inställd, inställd, inställd.
De arga betalande människorna tar kort på skylten med den röda texten, delar den på sina medier och sprider den likt det virus som har tagit död på så många liv.
Det är strategiskt av MTR och SL att skriva personalbrist som anledning, men inte varför.
Vi få anställda som syns på plattformar, tåg och i luckor, som bär på SL:s och MTR:s logga har fått ta emot spott och spe, arga blickar, frustration och klagomål.
Men idag när de fått höra om kommande strejk är det många som är med oss, som säger äntligen gör ni nåt, vi är med er.
Vi få anställda som syns har fått utstå många klagomål. Men idag när resenärerna fått höra om kommande strejk är det många som säger äntligen gör ni nåt, vi är med er.
Från arbetsgivaren får vi veta att våra fridagar blivit ändrade, våra scheman också, våra liv är inte värda nåt annat än att visa oss produktiva, lojala och vara glada att vi har en anställning.
Vad spelar det för roll att klaga? När vi talar inför döva öron. När löftena från de ansvariga är som de är, tomma.
Jag läser de för mig dumma kommentarerna av SEKOs kommunikationschef Jonas Pettersson. ”Det är ingenting som hör hemma på svensk arbetsmarknad” säger han om den vilda strejken. Han sitter i knät på MTR och SL och vill inte ha oreda på sin bekväma röv.
Han är i mina ögon en feg förrädare som uttalar sig som om vi svenskar vore fega som han. Vi har fått nog och vi låter oss inte köpas eller tystas.
Vi kanske inte är som fransmännen, engelsmännen eller tyskarna som tar åtgärder och strejker till andra nivåer. Dock är vi knegare, arbetare med ryggrad och mod och vi kommer inte låta oss tystas av några högt uppsatta, bekväma individer med en verklighetsuppfattning som inte speglar vår, trots att de tyvärr fattar beslut över oss.
Vi kanske inte är som fransmännen, engelsmännen eller tyskarna som tar åtgärder och strejker till andra nivåer. Dock är vi knegare, arbetare med ryggrad och mod och vi kommer inte låta oss tystas.
Vi ser på tv, läser i tidningar och hör på radio att de ansvariga politikerna säger ”Vi kommer ej att riva beslutet om tågvärdar” blablabla, vi har gjort si, vi har gjort så.
När i verkligheten de inte gjort ett 💩
De kallar det teknisk utveckling – vi upplever kollektiv avveckling.
Vi får se vad som händer idag…
