Tidsandan säger att kollektiva förändringar inte är möjliga. Vill du ha förändring så byt jobb. Och ja, varje individ måste förstås ta ställning till sin egen situation, men kvar lämnas arbetsplatser där ingen trivs, yrkeskategorier som ständigt dras med tidspress och nerskärningar.
Jag är ledsen, men facket kommer inte att hjälpa dig. Men vi kan hjälpa varandra, prata med varandra, ifrågasätta, lösa det själva eller gå samman. Som någon annan skrev om att återskapa folkbildningen. Återskapa den kollektiva hjälpsamhetsandan, som i tidiga år sedan utvecklades till fackförbund. Utan av vi behöver gilla varandra eller ha samma åsikter. Endast insikten att vi delar samma situation och att ingen annan kommer att förändra den om inte vi själva gör det.
Vill du ha förändring så byt jobb, säger de. Kvar lämnas arbetsplatser där ingen trivs, yrkeskategorier som ständigt dras med tidspress och nerskärningar.
Att prata högt om det man upplever, lyfta upp det. Inte i en evighetslång klagan över omständigheterna, utan i självrespekt, det här är dåligt, detta påverkar oss och vi vill göra vår situation bättre. I en tillika naiv som påläst förståelse av omständigheterna. För även om inget förändras kanske man i alla fall hade trevligt på vägen, och kanske börjar man då se något runtomkring sig, en potential, ett frö till kollektiv styrka och gemenskap.
Det är fredag och under en förmiddagsrast, som får lov att pågå långt över de utsatta femton minuterna, pratar en av kollegorna om sina försök att hitta ett nytt jobb då kroppen inte håller längre. ”Har du ont nu?” frågar en annan. ”Det vill du inte veta”, svarar hon. ”Jag höll knappt på att komma upp ur sängen i morse.”
”Kanske ett kontorsjobb skulle funka”, fortsätter hon, ”men jag har en tvåårig gymnasieutbildning, det var så på den tiden. Det senaste jobbet jag sökte hade över hundra sökande och andra har papper på administrativ utbildning. Men erfarenhet räknas inte, så dom kommer före. Men jag och gubben band i alla fall huslånet på tio år. Banken frågade, ska ni verkligen binda i tio år? Ja, sa vi. Så huset kan vi alla fall bo kvar i, oavsett vad som händer.”
Även jag har sökt nytt jobb och ska börja om ett par veckor. Med hopp om att det nya jobbet ska vara
bättre.
Den sista veckan som köksbiträde är dock ovanligt trivsam. Det finns utrymme, man hinner både vara trevlig och småprata med barnen och kollegorna. Sista dagen är jag på ett mottagningskök på en mindre skola och vi sitter, för första gången för mig som vikare, i personalrummet på rasten bland lärarna, resursassistenterna och städarna, och inte i skolmatsalen som i vanliga fall. Ovan att både se en kaffemaskin och ta del av ett mjukt och snyggt möblemang.
Tillbaka i matsalen skiner solen in i det stora glaspartiet, mellanmålet är framdukat, och jag står och ser på när barnen strömmar in för att ta müsli och yoghurt. Jag hör på håll hur ett av barnen entusiastiskt berättar om något från dagen för en av fritidspedagogerna. Utanför springer andra barn runt på rastgården utan jacka. Våren är på väg. Och jag tänker att det är ju lustigt att den bästa arbetsdagen också skulle vara den sista.
Utanför springer andra barn runt på rastgården utan jacka. Våren är på väg. Och jag tänker att det är ju lustigt att den bästa arbetsdagen också skulle vara den sista.
Jag ser tillbaka och tänker på alla möten och skolor jag varit på. Hur olika det kan vara. Människor som gör sitt jobb, barn som är på väg att växa upp. Och allas våra försök att navigera i allt detta. Jag, på väg till en ny arbetsplats, med nya erfarenheter med mig, ovetande vad som väntar.
