Det är trots allt en lyx att få arbeta i friska luften.
Nära nollan och vinden piskar nålar i ansiktet mellan brevlådorna, jag sitter halvtaskigt rent ergonomiskt på ett säte med halva skinkan hängande utanför den lilla elbilen redo för nästa låda.
Vintern kan vara karg och ogästvänlig för oss som arbetar utomhus i ensamhet, men jag skulle aldrig kunna tänka mig ett kontorsjobb.
Vintern kan vara karg och ogästvänlig för oss som arbetar utomhus i ensamhet, men jag skulle aldrig kunna tänka mig ett kontorsjobb.
Då värderas tiden med kollegorna ytterligare på förmiddagarna, fikat 0800 där samtalen pendlar mellan Marie Antoinette och mest proletära fotbollsspelaren. Idag fick en nyanställd sitta på första parkett i en stänkande debatt om chefer är dumma eller onda när omorganisationerna haglar på vår bekostnad.
Jag väntade kvar lite tills han återhämtat sig från detta stålbad och sedan frågade jag: Är det första knoget?
Jo.
Man vänjer sig.
Iskalla vindar kyler ned det uppeldade humöret något på min brevbärartur. Dagarna är något ljusare nu klockan 1450. På bussen hem slumrar jag till.
