Stödhuset låg mellan moskén och kyrkan, där de hemlösa missbrukarna med psykosproblematik fick tak över huvudet och nyttig mat. Jag undrade ofta om det finns en Gud som tittade på oss, och vad den guden tänkte när kommunen beslutade att härbärget skulle läggas ner och de som ingenting har kastades ut på gatan.
Vi hade en utsatt arbetsmiljö och fick ofta trycka på personlarmet direkt till polisen eftersom suget efter droger driver mer än omsorgen om personalen som valt att arbeta med samhällets utstötta. Det fanns en säregen gemenskap bland oss, trots alla svårigheter. Teven stod på dygnet runt och alltid var det någon som ballade ur och fick bemötas lågaffektivt så gott det gick.
Entreprenörerna tjänar grova stålar på trasproletariatet när de lägger sig lägst i upphandlingarna och har sällan eller aldrig utbildad personal och ibland är det grymt nog bara Securitasvakter som bevakar härbärget. De som bor i husen är inga farliga djur, de är människor som av olika skäl och orsaker fick det obarmhärtigt utsatt och svårt.
Entreprenörerna tjänar grova stålar på trasproletariatet. De lägger sig lägst i upphandlingarna och har sällan utbildad personal, ibland är det bara Securitasvakter som bevakar härbärget.
Det var långa arbetspass, ofta under stor stress. Ändå var arbetsvillkoren bättre inom det kommunala än det privata utifrån löner och fackliga skyddsombud. Det kunde gå på en sekund, plötsligt slängdes en stol i väggen, någon tog en överdos, fick epilepsi eller startade slagsmål. Cannabisröken osade i de nerslitna korridorerna. Skyddshandskar var ett krav, då det låg kanyler i soppåsar, tvätten, under sängarna, på borden och bland rabatterna. Vi som arbetade tillsammans stod ofta i köket och stöttade varandra och ibland grät vi. Det var hemskt att behöva larma polisen och veta att efter det var inte missbrukarna välkomna tillbaka och samtidigt var det givetvis nödvändigt att säkra personalens säkerhet, men likväl att veta att gäster vi kände så väl låg på någon parkbänk vred om rejält i hjärtat.
Det kunde gå på en sekund, plötsligt slängdes en stol i väggen, någon tog en överdos, fick epilepsi eller startade slagsmål. Det var hemskt att behöva larma polisen och veta att efter det var inte missbrukarna välkomna tillbaka.
Behandlingsassistenter, socialpedagoger och socionomer är hot- och våldsutsatta yrkesgrupper, om de väljer att arbeta med sociala problem som många gånger är både olösliga och tröstlösa. Som en evighetskarusell av in och ut från behandlingar, psykiatrin, fängelser, hemlöshet, fattigdom och så suget det skrikande suget efter knarket.
Det fanns ögonblick när människorna bakom misären trädde fram med sina livsberättelser. En gång hade någon varit restaurangägare, snickare, duktig i skolan, fotbollsspelare, älskad av sina föräldrar, men det var innan drogerna slog sönder hela tillvaron. Vi hade många fantastiska stunder kring fikabordet och på tu man hand när samtalen flödade som friskt vatten och löftet om att ta tag i livet utfärdades för hundrade gången.
En gång hade någon varit restaurangägare, snickare, fotbollsspelare. Man får aldrig ge upp hoppet om människor. Aldrig sluta att tro, stötta och hoppas.
Men, man får aldrig ge upp hoppet om människor. Aldrig sluta att tro, stötta och hoppas. Det är inte heller enkelt att veta om det hela började med självmedicinering eller om psykoserna utlöstes av drogerna. Vi som stod mitt i skiten var ofta svarslösa. Vad säger det om vår tid att de minsta av oss kastas ut på gatan för att spara på statens pengar? Vi blev arbetslösa, men de som behövde vår omsorg allra mest hemlösa.
