I mitt jobb blir jag bjuden på arabiskt kaffe och turkish delight. Och sju sorters kakor och Löfbergs lila. Ibland prinsesstårta. Ibland inget alls.
I mitt jobb ser jag anhöriga som tar ett stort ansvar. Det handlar ofta om kvinnor som vårdar sina föräldrar. Och makar som vårdar sin make/maka i hemmet. Oftast är kvinnor anhörigvårdare.
I mitt jobb ser jag anhöriga som tar ett stort ansvar. Det handlar ofta om kvinnor som vårdar sina föräldrar.
Det spelar ingen roll vilket språk du pratar.
Separationsångesten, smärtan och kärleken i en anhörigs sits är påtaglig och universell.
Jag försöker förklara, med myndigheters språk, tolkars hjälp och fönsterkuvert (med budskap i form av vita fönsterkuvert) hur man ska hantera livet. Alla ska vi den vägen vandra. Klyschorna haglar. Det är lättare på myndighetsspråk. ”Till dig som vårdar en snhörig i hemmet”.
– Hur kan ni svenskar bara lämna era föräldrar, säger en dotter jag pratar med i ett sammanhang, utanför tjänsten, då äldreomsorgen kommer på tal Jag skulle aldrig lämna min mamma! Aldrig… Hon tog hand om mig när jag var barn.
Och så säger många. Tills de kommer till oss. Jag kan inte, måste jobba. Kan ni i kommunen hjälpa? Jag hinner inte. Jag får inte en lugn stund. Orkar inte mer. Orkar inte träffa vänner. Kan inte lämna hen själv. Skuldkänslan är ständigt närvarande.
Jag kan inte, måste jobba. Kan ni i kommunen hjälpa? Jag hinner inte med mamma eller farmor. Jag får inte en lugn stund. Orkar inte mer. Orkar inte träffa vänner.
Att ensam vårda kan bli en för tung uppgift som kräver hundraprocentig uppoffring. Det kräver då att det finns ett samhällsstöd att backa upp med. Ibland sviktar det. Men det kan också vara svårt att lämna sin sjuke make/maka eller förälder, när det inte går mer. När båda går under.
Jag tar en klunk arabiskt kaffe och tänker på den mastiga biten smörgåstårta som jag tuggade i mig på ett besök i en annan stad, i en annan tid. Den serverades då av en svensk som höll på att gå under av oro för sin förälder. Föräldern hade beviljats plats på och bott sedan en tid på ett vård- och omsorgsboende. Orom var påtaglig. Har hon det bra? Är det någon som bryr sig om mamma?
Vissa lagar är universella och når längre bort än vad en svensk socialtjänstlag någonsin når, över kultur- och landsgränser. Och de gäller vare sig vi väljer att vårda en anhörig hemma, eller under samhällets försorg.
Som tex livets lagar. Den där om åldrande och död. Att är vi blir äldre ska vi tas om hand av någon. Och vi ska någon gång gå bort. Innan det händer, blir vi utelämnade åt vårt nätverk, vare sig det finns eller inte. Eller åt samhällets försorg. Vem tar hand om mig då jag dör?
Någon gång ska vi (ju) alla dö, sade författaren Henning Mankell. Men först ska vi leva.
Skuldkänslan över att stå kvar levande är stark här som där. Får jag? Får jag vara lycklig, och släppa taget? Får jag leva mitt liv trots att du inte längre kan Och får jag, trots att jag älskar dig.
Ja, du får, tänker jag, medan jag tar ytterligare en bit Turkish delight. .
För vi ska leva.
